Nyhetsflödet

Saturday, September 24, 2011

Söndagsmorgon den 25 september

Vi lever i en orolig och osäker värld. Tidningsrubrikerna börjar alltmer likna Jesu tal om de sista tiderna i Matteus 24 och Lukas 21 samt beskrivningarna i Uppenbarelseboken. Men avsikten med talet om den sista tiden i Bibeln har inte till avsikt att skrämma, utan att ge tillförsikt om en bättre framtid: "Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning." (Luk 21:28).

Under veckan har vi haft besök av officerarna från Östre Division i Norge som valde att ha sina officersmöten i Riga. Rut och jag har stått för undervisningen och officersgruppen har också fått möjligheten att göra studiebesök på Riga 2, det sociala centret i Riga samt göra en dagsutflykt till Sarkani och Skangal.
Officersgruppen från Östre division i Norge

Vardagsarbetet fortsätter på de många olika verksamheterna i Lettland och med jämna mellanrum kommer det in bildrapporter från de olika kårerna och institutionerna. Här är en bild från soppköket i Iecava, 40 minuter söder om Riga.
Ett vanligt veckoprogram på en kår i Lettland kan innehålla: soppkök, utdelning av matpaket, klädutdelning, duschar, tvättmaskiner, bibelstudium, soldatmöten, bönemöten, gudstjänster, söndagsskola och ungdomsmöten.

Ett tungt beslut under veckan var lägga ned verksamheten vid barnhemmet i Riga. Kommunen har sagt upp avtalet med vårt barnhem och efter den 31 december kommer vi inte längre att få några barn till barnhemmet. Orsaken till kommunens beslut är att behovet av barnhemsplatser har minskat och kommunen har gott om lediga platser på sina egna barnhem. Det är naturligtvis glädjande att behovet av barnhemsplatser har minskat, men det är tungt att säga upp en stor personlagrupp som har fungerat mycket bra under en lång tid. Speciellt tungt är det eftersom vi dagligen arbetar med att skapa arbetstillfällen för de människor vi möter. Och så måste vi själva säga upp....

Från den personliga sfären kan jag konstatera att Dagen Nyheter skriver att vår släkting Mikael "Musse" Håkansson har blivit historisk genom att slå ett nytt rekord. Han är den som har spelat flest elitseriematcher i Sverige någonsin. Mikael är sonson till Edith och Erik Håkansson ett färgstarkt officerspar i Sverige under många år.

Nu är det söndagsmorgon och snart dags att gå ned till förmiddagsgudstjänsten på Riga första kår. Snart är det ny vecka och då är det dags att åka ned till Daugavpils för en tvådagars ledarsamling med alla våra ledare.

Ha en välsignad vecka.
Peter Baronowsky

Tuesday, September 20, 2011

Besök från Island

Under helgen hade vi besök av Ester och Wouter van Gooswilligen, kårledare för en pionjärkår på Island. Inför besöket mindes jag den fantastiska rapport som Ester skrev en natt 2007 efter ett alldeles speciellt möte. Detta måste du läsa:

Vi har vært vitne til under og mirakler

Under besöket hann vi med en gudstänst på Riga första kår och en promenad på Jurmalastranden. Ester fick till och med göra ett försök att gå på vattnet. Undrens tid är inte förbi. I alla fall inte i Jurmala där det är så långgrunt!
/PB

Sunday, September 18, 2011

Tack för alla kommentarer!

Tack!
Ja, nu har jag kommit till vägs ände med mitt personliga vittnesbörd. Det blev fjorton delar.
Ett stort tack för alla uppmuntrande kommentarer på mail, bloggen, FaceBook och på Blod & Eld.

Om du har missat något av avsnitten finns de samlade här.

Saturday, September 17, 2011

Mitt vittnesbörd – Del 14 – Vägen vidare

Nu är vi framme i nutid och då man ser tillbaka på mitt långa vittnesbörd kanske någon undrar varför vi inte blev officerare tidigare. Det är absolut en befogad fråga. Det är ju inte så vanligt att man blir officer då man blivit en bit över 60 år gammal. Mitt svar är att jag tror att Gud har en perfekt plan för varje människas liv och Guds plan för våra liv var att vi skulle bli officerare just då vi blev det. Det kan naturligtvis också ha varit så att han kallade oss till officerare tidigare, men att vi var så upptagna att utföra Guds verk att vi inte hörde hans kallelse. För min del tror jag på det första alternativet.


En annan fråga som jag fått under den här serien är hur Frälsningsarméns ledning i Norge reagerade då det hände så mycket underliga saker på bibelhelgerna på Jelöy. Hur de reagerade vet jag egentligen ingenting om. Ledningen var säkert välinformerad om vad som hände. Jag tror till och med att ledningens barn var närvarande på dessa samlingar. Men, som sagt, jag hörde aldrig något negativt om detta från ledningen. Men vad skulle man säga? Ungdomar blev frälsta, soldater och officerare…

Däremot har jag fått frågan på officerskurser i Norge. En bekymrad officer kunde fråga: ”Men Peter vad gör du då ungdomarna tappar fattningen och ´hänger i gardinerna´ och ligger och skrattar vid botbänken”. Då brukar jag svara att då tar jag det bara lugnt. Har jag försökt att få ungdomarna lite upphetsade för Jesus så är inte min första tanke hur jag ska kyla av dem då de äntligen har blivit tända för Jesus. Och så tänker jag tillbaka hur det var för mig själv för många år sedan…


Många av våra vänner från väckelsen på sjuttiotalet finns inte längre kvar i Frälsningsarmén. Många tjänar Herren i andra sammanhang. Men jag tror fortfarande på Frälsningsarmén!

På våra FA-kunskapskurser för anställda på Lännersta började vi alltid kurserna med att be kursdeltagarna skriva ned en definition av vad Frälsningsarmén är. Många kursdeltagare jobbade på Myrorna och kunde ha en ganska vag bild av Frälsningsarmén. En muslim som jobbade på Myrorna skrev som sin definition ”En armé som frälser människor.” Det tycker jag är en bra definition.

Jag tror på en Frälsningsarmé som vågar vara det den heter. Som förstår vilken kraft det ligger i att vara en armé upprest av Gud för att förändra den här världen.  Jag tror på en armé som vågar ta till sig bilden av att vara en armé med ett alldeles speciellt uppdrag att leda människor fram till frälsning. En armé som inte skäms för vad den är utan vågar gå ut i sina uniformer och med sina fanor. En armé som består av blods- och eldssoldater. Frälsta och renade i Jesu blod och fyllda av den Helige Andes eld. En armé som i Andens kraft kan förvandla människor och samhällen. Jag tror på en sådan Frälsningsarmé.

Ja, det är så här långt vi har kommit nu i livet. Vi är fortfarande ”unga” och fulla av förväntan på vad Herren ska öppna för vägar i framtiden.

Jag hade tänkt skriva ett kort vittnesbörd, men det ena har påmint mig om det andra. Jag har försökt att inte ta med för mycket detaljer för att inte trötta ut er i onödan. Tack för att ni orkat läsa så här långt….

Peter Baronowsky

Friday, September 16, 2011

Mitt vittnesbörd – Del 13 – Lettland

Så flyttade vi till Lettland sommaren 2009. Det var en stor omställning. Men vi var beredda på det. Vi visste att detta var rätt väg för oss just då.

Vi har fantastiska medarbetare i Lettland. Det är fantastiskt att vara en del av en växande armé. Vi har nu varit i Lettland i två år och på våra sju kårer och fyra utposter har man under de två åren invigt mer än fyrtio soldater och mer än tjugo juniorsoldater. Vi har just nu åtta kadetter på officersskolan och om alla klarar sig fram till ordinationen sommaren 2012 ökar vi antalet lettiska officerare med 72 procent!!

I en liten by med miserabla förhållanden bor det sjuttio människor. De flesta vuxna är alkoholister. I byn finns det arton barn. Tio barn är juniorsoldater i Frälsningsarmén och flera är på gång. Det betyder att just nu tio procent av byns befolkning är juniorsoldater i Frälsningsarmén. Finns det någon annan plats på jorden som slår det??

Det är fantastiskt att få vara en del av en växande armé. Gud gör fantastiska saker som ingen människa skulle kunna åstadkomma. Men det kan ni ju läsa om regelbundet på www.rupeba.se.

På Riga första kår möter man en ungdomlig församling. Cirka 60 procent av mötesbesökarna en vanlig söndag är ungdomar under trettio år. Fyra av de nuvarande kadetterna och en av kandidaterna till nästa år kommer från den kåren.

På Riga andra kår kommer runt hundra personer till gudstjänst två gånger i veckan. Många av mötesbesökarna är hemlösa. Av de cirka tjugo soldaterna har många en bakgrund med hemlöshet, kriminalitet och missbruk. Att se dessa frälsta och upprättade soldater i sina prydliga uniformer är stort. Flera av våra officerare och kadetter kommer själva från ett liv i missbruk och kriminalitet.

Den gångna veckan hade vi utvecklingssamtal med kårledaren i Drusti. Om man svänger av huvudvägen mot Ryssland och åker 16 km på en knappt farbar grusväg, kommer man till Drusti. En liten landsortsby med en befolkning på några hundra människor. Där finns en ensam frälsningsofficer som driver utposten i Drusti. För ett år sedan invigde man de två första frälsningssoldaterna i byn och vid vårt besök berättade kårledaren att hon just avslutat en ny soldatförberedelseklass och att fyra nya soldater ska invigas nästa månad.

I en annan utpost, Seda, nära den Estniska gränsen har vi en annan nystartad utpost som har haft två soldatinvigningar och en juniorsoldatinvigning.

I Liepaja på västkusten invigde vi fem soldater och sju civilmedlemmar förra sommaren.

Bauska började året med att inviga tre soldater och nio civilmedlemmar.
De allra flesta kårerna växer. Inte explosionsartat men långsamt och stadigt.

Även om kårerna växer så är nöden är fortfarande stor. Förra året serverade vi 74.000 portioner mat. De flesta kårer har soppkök, matutdelning, klädutdelning, duschar och tvättmaskiner, samtidigt som de har ett vanligt svenskt kårprogram med gudstjänster, hemförbund, bönemöten, bibelstudier och soldatmöten.

I december förra året öppnade vi vårt nya sociala center i Riga som betjänar Rigas fattigaste invånare. Du kan läsa mer på Lettlandsbloggen

Det är stort att få vara med i en växande armé. Vi har verkligen mycket att tacka Gud för.

Nu börjar vi närma oss nutid. Men det kommer ytterligare ett avslutande avsnitt i mitt vittnesbörd.

/PB

Thursday, September 15, 2011

Mitt vittnesbörd - Del 12 – Nytt uppbrott

Vi hade varit ledare för Frälsningsarméns Sociala Institut i tjugo år! Det var som om den Helige Ande viskade i mitt öra: ”Det är inte så att det är dåligt det ni gör, men det kanske räcker nu.” Då jag hörde det kunde jag bara hålla med.

Vid nästa sammanträde med chefsekreteraren talade i om att vi tänkte sluta till sommaren 2009. Vi hade inga fasta planer, vi funderade till och med att gå i tidig pension då.

Någon tid efter sammanträdet med chefsekreteraren frågade vi ledningen i Norge om de hade någon användning för oss. De hade de och de inbjöd oss till ett sammanträde med kommendören och chefsekreteraren i Norge.

Någon vecka senare, innan vi åkt till vårt sammanträde i Norge blev vi uppkallade till ännu ett möte med chefsekreteraren i Sverige. Vid det mötet fick vi erbjudande om att få andra arbetsuppgifter i Sverige. Vi fick också frågan om vi kunde tänka oss att bli ledare för Frälsningsarmén i Lettland. Jag kommer inte ihåg vad vi svarade spontant under sammanträdet, men både Rut och jag reagerade mycket bestämt och tänkte att till Lettland kunde vi absolut inte tänka oss att resa.

Efter ytterligare någon vecka satt vi i bilen på väg till Norge och sammanträdet med Frälsningsarmén ledning där. Bilresan tar närmare åtta timmar och långa stunder satt vi tysta försjunkna i egna tankar. Efter en sådan lång stund av tystnad sa den ene av oss, jag kommer inte riktigt ihåg vem det var: ”Tänk om det är meningen att vi ska åka till Lettland i alla fall?”. Den andre svarade att det var konstigt för jag satt och tänkte samma sak. Den Helige Ande hade tydligen viskat samtidigt i våra öron att det kanske var dags för Lettland. Jag kom ihåg ett löfte som jag gav trettio år tidigare om att jag var villig att åka vart som helst, när som helst om bara Gud talade om det så att jag var säker på att det var Han. Löften förpliktigar!

Den gången handlade det om att i skulle åka till ett folk ”vars språk vi förstod”. Den här gången handlade det om att åka till ett folk vars språk vi definitivt inte förstod.

Vi hade ett givande samtal med kommendören och chefsekreteraren i Norge. Därefter åkte vi tillbaka till Stockholm och talade om för den svenska chefsekreteraren att vi kunde tänka oss att tacka ja till erbjudandet om att bli ledare för Frälsningsarmén i Lettland. I samma andetag talade vi om att vi trodde det var nödvändigt att vi blev officerare om vi skulle vara ledare för alla andra officerare i Lettland. Så blev det. Vi blev löjtnanter utan att gå igenom Officersskolan, men ledningen tyckte kanske att vi hade utbildning nog då vi hade undervisat på flera olika officersskolor under de senaste trettio åren.

Så började förberedelserna för att flytta till Lettland. Huset skulle säljas och alla våra ägodelar skulle magasineras på trettio kubikmeter i ett förråd hos Shurgard i Hägersten.

Mitt i sommaren 2009 flyttade vi till Lettland. Det ska jag skriva några rader om i nästa inlägg.

/PB

Wednesday, September 14, 2011

Mitt vittnesbörd – Del 11 – Skrivandet

Jag höll nästan på att glömma det. Jag måste ju skriva om skrivandet. Det sysselsätter mig  minst ett par timmar varje dag, sju dagar i veckan, året runt. Normalt sker det någon gång mellan 4 och 7 på morgonen. Jag måste skriva några ord om vår kallelse att skriva.
Tider förändras och vi började förstå att dagens värderingar skapas på internet. Vi läste mycket från kristna websajter och blev bedrövade hur dåligt grundade i Guds ord många unga kristna var. Mycket av det unga postmoderna kristna tänkandet handlade om att allt är relativt. Också Jesus. Värderingar var inte längre fasta utan allt berodde på hur man kände det själv. Det som känns rätt för mig, måste vara rätt.

Istället för att vara grundfästade i tron på Jesus, var det som om man gjorde sin egen Jesus. Vi hörde ofta ”Min Jesus är inte sån!” Många skapade en egen Jesus som man kunde tillbe. Och denne Jesus hade alltid samma värderingar som de själva tycker att han borde ha. Men varför ska man hitta på en egen Jesus. Han finns ju redan. På riktigt.

Vi började förstå att dagens värderingar inte skapas i kyrkan utan på internet. Vi kände en kallelse att finnas med på nätet som en röst som stod upp för klassiska kristna värderingar och klassisk kristen tro.

Det var då vi startade vår webtidning rupeba.se. Sedan starten i april 2008 har vi publicerat tusentals inlägg och haft många hundratusentals besök på hemsidan.

Rut och jag har var för oss under många år fört journal över vår dagliga vandring med Herren. Vi läser ett kapitel om dagen i Bibeln och ber Herren att ge oss ”vårt dagliga bröd” för dagen. Ett ord av uppmuntran, ett löfte att ta till sig, en uppmaning, en bön att be eller något annat som Anden säger genom bibelordet. Så skriver vi ned vad Herren visar oss i det kapitlet och bär det med oss under dagen.
Från många års journaler började Rut publicera Dagens Andakt på vår hemsida och efter ett år gav vi ut ”Dagboken”, en andaktsbok med en andakt för varje dag. Sven Ljungholm översatte andakterna till engelska på vår engelska sida på rupeba.se, och Marianne Spoor översatte andakterna till norska till vår norska sida. Den engelska versionen av ”Dagboken” kommer nog att tryckas inom kort.

Jag har skrivit några mindre böcker med bibelstudier och en bok om bibeltolkning som finns tillgängliga som pdf-filer.

Men vi har undervisat i så många år och hoppas att vi en dag ska ha tid att göra färdigt alla tankar och utkast till böcker som ligger färdiga.
Om vi får tid någon gång så kommer det ett antal böcker som redan nu är påbörjade:
- Gåvoboken. Du är rikare än du tror
- Förlåtelseboken. Om att kunna ta emot och ge ut förlåtelse
- Lärjungaboken
- Äktenskapsboken
Om vi får tid någon gång...

Vi behöver i vår tid röster som vågar stå upp för Kristus, kristen tro och kristna värderingar. Din röst behövs också.

Men nu ska det handla om nästa uppbrott. Det återkommer jag till i nästa avsnitt.

/PB

Tuesday, September 13, 2011

Mitt vittnesbörd – Del 10 – Frälsningsarmén Nacka


Vi kom alltså tillbaka till Stockholm tolv år efter vår flytt till Norge. De fem sista åren innan vi flyttade från Stockholm hade vi bönesamlingar i vårt hem varje fredagskväll. Tillbaka i Stockholm ville vi ta upp den traditionen igen. Men fredagskvällarna var ingen bra kväll. Dels hade vi ofta helgkurser som började på fredagskvällen, dels hände det med jämna mellanrum att vi var ute och predikade på helgerna. Så det fick bli torsdagskvällar med Bibel, Bön och Lovsång i stället.
Vi var en växande gemenskap med kristna från många olika sammanhang som samlades på torsdagskvällarna. Snart utökade vi programmet med friluftsmöten och cafékvällar på söndagskvällarna. Vi kallade oss själva för FA-gemenskapen i Nacka.

Efter ett tag flyttade Hans och Liv-Bente till Nacka och vi utökade programmet med volleybollkvällar och samtalsgrupper i tiostegsprogrammet som Hans och Liv-Bente ansvarade för.

Efter upprepade påtryckningar från divisionschefen gick till slut med att göra om gemenskapen till en kår. Kåren startade i december 1999 och redan från början hade vi som princip att skänka tio procent av alla inkomster till ett missionsprojekt.

I slutet av december var Rut och jag inbjudna som talare till Rostov där Frälsningsarmén hade startad verksamhet genom Geoff och Sandra Ryan. Vår nya kår i Nacka hade samlat ihop 40.000 kronor som vi skulle skänka till FA i Rostov. Men då vi frågade Geoff hur vi skulle skicka pengarna fick vi besked att banksystemet inte fungerade. Det kontrollerades av maffian. Så vi fick stoppa ned de 40.000 kronorna växlade  till US Dollars i våra fickor för att transportera dem till Rostov. Kåren i Nacka stödde sedan en nyplantering av en kår i Alicante och senare Frälsningsarmén i Moldavien.

Verksamheten på kåren växte och vi startade baby-sång, och började ha vårt huvudmöte på söndagseftermiddagarna, följt av ”After Church”, som bestod av innebandy och volleyboll i en sporthall i området.

Kåren hade ingen anställd och vi som var kårledare gjorde allt på vår fritid. Efter sex år fick vi våra första officerare som kårledare.
Frälsningsarméns kårlokal i Nacka

Vid någon av kårens samlingar dök det upp en barndomskamrat till Rut. De hade varit bästa kamrater på lågstadiet men hade inte träffats på fyrtio år. Då vi inbjöd till Alphakurs på kåren var barndomskamraten en av dem som kom till samlingarna. Efter en av samlingarna, då vi följde henne till bilen, sa hon: ”Det här har jag längtat efter hela livet, men man hittar ju ingen ingång!” Tänk att vi har så svårt i våra församlingar att hålla upp dörren för människor som längtar men inte hittar någon ingång.

Samtidigt med vår flytt till Lettland las kåren ned efter att ha fungerat i tio år som kår. Man kan läsa i FA:s adressbok att fyra officerare har utgått från Nacka kår. Jag tror att ingen annan kår i Sverige gav så många officerare under den tioårsperioden.

Men som sagt var det dags för ett nytt uppbrott för Rut och mig. Jag återkommer till det i nästa avsnitt.

/PB

Monday, September 12, 2011

Mitt vittnesbörd – Del 9 - Institutet


Då det blev känt i Sverige att vi var på väg tillbaka till hemlandet fick vi en fråga från dåvarande socialchefen om vi var villiga att arbeta för socialtjänsten och starta Frälsningsarméns Sociala Institut.

Socialchefen hade en vision om ett institut som kunde skapa en dokumentation, en handbok, över allt som man visste i Frälsningsarméns Socialtjänst. Vi var duktiga inom FA på att göra en massa saker, men kunskapen fanns bara hos de som arbetat en längre tid, och de nya föreståndarna fick göra många ödesdigra misstag innan de lärt sig vad de äldre redan kunde.

En annan vision hos socialchefen var att vi skulle skapa våra egna högskoleutbildningar för våra socialarbetare. Tio år senare var de visionerna uppfyllda. Det kan ta tid att låta drömmar bli verklighet. Det vi drömmer om idag kan kanske vara verklighet om tio år.

Handboken blev verklighet: Administrations- och Strategipärmar först som pappersutgåvor och senare som digitala utgåvor. Arbetsmiljöhandboken blev också en del av den dokumentationen som socialchefen drömde om.

Vi skapade flera högskolekurser i samarbete med två olika högskolor i Sverige. En tvåårig Grundkurs i Social Arbete (GISA) och terminskursen Grundkurs i Psykologi. Båda kurserna gick i kvartsfart och deltagarna arbetade resten av tiden på sina respektive arbetsställen.

De första tre åren var Institutet lokaliserat till Västsverige. Därefter blev vi ombedda att också ansvara för Lännersta kursgård utanför Stockholm, dit också Institutet lokaliserades.

Det var intensiva år med pensionatsverksamhet, kurscenter och Institut. Men vi fick där också uppleva hur människor blev frälsta.

Vi hade en mängd olika kurser. Förutom Högskolekurserna hade vi kurser i det Tiostegsprogram som vi skrivit och som blivit översatt till femton olika språk. I Tiostegsprogrammet hade vi både grundkurser och fördjupningskurser och många hundra deltagare gick de kurserna.

Vid en av dessa tiostegskurser kom det en deltagare från ett behandlingshem som inte tillhörde Frälsningsarmén. De arbetade också med någon form av andlighet och hennes föreståndare skickade henne till vår kurs för att hon skulle ta reda på vad vi sa om andlighet.

Den första kurskvällen blev hon frälst. Då hon dagen efter vittnade inför de övriga kursdeltagarna sa hon att hon i en av föreläsningarna hörde något som hon längtat efter i hela sitt liv och då tog hon emot Jesus.

Den andra kvällen på tiostegskurserna hade vi alltid en gudstjänst med inbjudan till förbön. Kvinnan kom då fram och ville bli döpt med den Helige Ande, vilket hon blev. Då hon reste hem efter tredje dagen skrev hon i sin kursutvärdering: ”Jag kom hit som en nykter alkoholist och reser hem som en ny skapelse i Kristus.” Vid senare kontakt med kvinnan fick vi reda på att hennes barn och hennes man också blivit frälsta efter att ha hört hennes vittnesbörd och att de var aktiva i en frikyrkoförsamling.

Vid en annan tiostegskurs blev en behandlingspersonal frälst under ett av gruppsamtalen. Då vi sedan gick ut till kafferasten där alla de andra grupperna redan satt och fikade, berättade han för de andra att han just blivit född på nytt. Vi hade ingen födelsedagstårta till kaffet, men vi sjöng tillsammans ”Happy birthday to you”.
Vi fick också uppleva hur personal på Lännersta tog emot Jesus. Vi hade en ung man som arbetade som vaktmästarassistent. En morgon då vi hade morgonsamling i det gamla fina dagrummet med några äldre pensionatsgäster saknade vi vår vaktmästarassistent som alltid brukade vara närvarande vid morgonsamlingarna. Då vi sjöng sista versen på en stillsam avslutningspsalm, slogs dubbeldörrarna plötsligt upp. Vaktmästarassistenten gick rakt igenom dagrummet med bestämda steg. Han slog nästan omkull stilbordet mitt i dagrummet och satte sig i en av de fina sofforna och utbrister högt: ”Jag måste bli frälst”. Och det blev han också inför ögonen på de förskräckta pensionatsdamerna.

En annan kurs som vi gjorde nästan fyrtio gånger var kursen i FA-kunskap, en tredagarskurs för anställda inom Frälsningsarmén. Den började först som en kurs för Myrornas personal men blev sedan en kurs för alla civilanställda inom FA.

Andra återkommande kurser var Vem vårdar vårdaren, en kurs om hur man tar hand om sig själv så man kan ta hand om andra. Ledarskapskurser, Arbetsmiljökurser, Bibelhelger, retreater, pionjärkurser och många fler kurser.

Under de åren fick vi även ansvar att driva FUS, Frälsningsarméns Underbefälsskola, en kursverksamhet för det lokala ledarskapet inom FA.
Under åren på Lännersta fick vi också starta det som kom att bli en ny kår i Nacka. Mer om det kommer i nästa avsnitt.
/PB

Sunday, September 11, 2011

Mitt vittnesbörd – Del 8 - Konferenstalare

Under många år har Rut och jag haft den fantastiska förmånen att resa runt i många olika länder som talare i kurser, mötesserier, kongresser och många andra sammanhang.

Under tio år var vi, tillsammans med David Kjellgren, talare på bibeldagar i Vallersvik. Det var Templet i Göteborg som inbjöd till dessa dagar mellan 1978 och 1987. Människor från alla delar av Sverige och även från Norge samlades till dessa helger i september varje år. Människor kom med en längtan att uppleva ett djupare liv med Kristus, en längtan att bli döpta med den Helige Ande. Det skedde alltid märkliga under de helgerna. Det gör gärna det då människor kommer samman med en djup törst och längtan i sina liv. Jesus sa ju: ”Kom till mig alla ni som törstar.”  


Lördagskvällarna avslutades alltid med ett flera timmar långt bönemöte med inbjudan till förbön. Ville man bli döpt med den helge Ande skulle man gå in i ett speciellt rum. Ville man ha förbön för helande skulle man gå in i ett annat rum. Det fanns rum även för andra förbönsämnen. Det var ordning och reda på den tiden. Men det fungerade ganska bra. Redan stegen till det speciella rummet var en bön och en bekännelse av mitt behov.

Vi hade också bibelhelger på Jelöy tillsammans med David Kjellgren. Ungdomarna från folkhögskolan drogs till Kurscentret som liggervid sidan av skolan där vi hade bibelhelgerna. Lördagkvällens bönemöte blev det tillfälle då många av folkhögskolans elever blev frälsta.

Jag minns en av dessa lördagskvällar då alla som vi bad för föll till golvet. Fråga mig inte varför. Det bara var så. Det var ingenting vi försökte åstadkomma, men den Helige Ande verkade så starkt att de inte kunde stå även om de försökte. En storvuxen dam från Vestlandet tänkte antagligen att om hon skulle falla i golvet skulle hon aldrig kunna komma upp igen, så hon ställde sig mot väggen och tänkte säkert att det var ett tryggt ställe att stå. Då vi bad för henne bara ”rann” hon ned utefter väggen och blev liggande på golvet. Då vi senare bad för dataläraren och han föll pladask i golvet jublade alla eleverna. Det var som om de förstod att om till och med dataläraren föll, då måste det vara på riktigt.

Dagen efter bibelhelgen kom en av eleverna glädjerusig springande fram till mig och skrek ”Jag har det i händerna! Jag har det i händerna!” Hon hade själv blivit frälst på lördagens bönemöte och nu hade hon själv bett med en medelev och denne hade också fallit i golvet. Hon kanske inte förstod då att det inte berodde på hennes händer utan på den Helige Andes kraft. Den flickan blev senare soldat och ännu senare officer.

Jag tror att Frälsningsarmén hade lite svårt att förhålla sig till att vi hade en sådan tjänst utan att vara officerare. Första gången jag inbjöds att tala på en påskbibelskola i Danmark riktades den formella inbjudan till Kapten Peter Baronowsky. Då Rut och jag många år senare inbjöds att vara huvudtalare på den Skandinaviska kongressen för Östra territoriet i USA fanns det framför våra namn i det tryckta programmet en svart tejp-bit. Nyfiket pillade vi av tejpen och det man försökt dölja under tapen var ordet ”Kommendörerna” framför våra namn. Det brukade vara kommendörer eller generaler som var inbjudna som talare till den kongressen och den som skrev ut programmet hade kanske trott att vi var kommendörer.

Nåväl, kaptener eller kommendörer blev vi aldrig, men löjtnanter blev vi i alla fall till slut. Men den historien får jag komma tillbaka till i ett senare avsnitt.
/PB

Saturday, September 10, 2011

Söndagsmorgon den 11 september

Nu är det söndag igen! Det har varit en hektisk vecka. Vi har haft intensiva utvecklingssamtal med officerare och kadetter under veckan. Långa dagar, långa resor, långa samtal.
De allra flesta kvällar har Rut och jag avslutat med en långpromenad ned till floden Daugava där vi haft vår aftonbön tillsammans. Så här ser det ut vid Daugavafloden i kvällningen:

Eftersom jag inte kan berätta om utvecklingssamtalen vill jag skriva några ord om hemsidan.

Förra veckan hade vi semester och jag skrev ned mitt personliga vittnesbörd i tolv korta blogginlägg. Den serien har dominerat hemsidan under veckan. Det har varit fler besökare än vanligt och tack för alla uppmuntrande kommentarer på blogginläggen och per e-post. Man kanske inte tror att det betyder så mycket att skriva en kommentar, men det gör det, så tack så mycket.
Här kommer några kommentarer:

"Vilken följetong!
Slutar alltid när det är som mest spännande!
Tack att du delar detta med oss andra, dessutom att under KAN ske även i dag."


"Härlig läsning!
Tack för att du skrivit detta på BoE. Väntar på del 4."


"Wow! Intressant och berörande att läsa! Tack för att du berättar för oss! Blessings!"

"Så roligt att läsa om dina upplevelser på 6:an. Jag hade inte tillfälle att vara på kåren just den söndagskvällen. Men jag känner igen varenda detallj. Ditt vittnesbörd berikar säkert många."

Serien fortsätter även nästa vecka för den som vill veta mer.

I bibelläsningsplanen på hemsidan börjar vi med en ny bok idag. Det är Nehemja. Följ med i bibelläsningen och i minikommentarerna genom en spännande bibelbok.



Den här helgen är det också Frelsesarmeens fotbollscup i Moss, Norge. Tre söner Baronowsky ställer upp i det svenska laget. Må det bästa laget vinna! (Men ännu hellre: Må Sverige vinna). Jag fick ett SMS från sönerna i går kväll. De hade då spelat fyra matcher och vunnit alla med en sammanlagt målskillnad 24-1. Det var en bra början.


I lördags gick vi en långpromenad till andra stranden av floden Daugava. Där var det sandskulpturutställning. Detta konstverk heter gemensam bön för Lettland. Det kan verkligen behövas den kommande veckan. Det är val i Lettland. Ett val som bestämmer färdriktningen för Lettlands framtid.


Nu är det söndagsmorgon och snart dags att gå ner på gudstjänsten på Riga 1. Jag ser verkligen fram mot det. Det känns som om det var längesedan jag var hemma en söndag.


Ha en välsignad vecka!
Peter Baronowsky