Pridefestivalen: "Bli bög nu"

Pridefestivalen basunerar frimodigt ut sitt budskap: "Bli Bög Nu!"
Är det verkligen så? Kan vem som helst bara bestämma sig att plötsligt i ett nu bli bög?

Hittills har jag uppfattat att gay-rörelsen har sagt motsatsen. Vad jag har hört från det hållet har varit: "Man kan inte välja själv. Man kan inte rå för om man är född homosexuell. Man måste bejaka sig själv som man är skapad."

Om jag uppfattat det rätt så har man till och med inte velat gå med på att det är inpräglat på grund av upplevelser i barndomen. Man har från gay-rörelsen hävdat att det helt enkelt är medfött och då kan man naturligtvis inte göra något åt det.

Nu har gay-rörelsen tydligen intagit en motsatt position: "Vem som helst kan bli bög, och det kan man bli just nu. Det är bara att bestämma sig." Man till och med uppmanar människor att byta könsidentitet.

Då kanske det trots allt inte är så fel att säga det omvända. Den som är homosexuell behöver inte vara det längre. Han eller hon kan bara byta och bli heterosexuell om han eller hon har lust.

Eller har jag missuppfattat budskapet?

"Låt evangeliet öppna dörrar och riva väggar"

Anders Ahlberg skriver i Kyrkans tidning en artikel med rubriken "Låt evangeliet öppna dörrar och riva väggar". Det är en reflektion över reaktionerna på hans tidigare artikel "Svenska kyrkans linje ska segra". I den artikeln polemiserar han över att det fortfarande finns kristna som menar att äktenskapet ska vara förbehållet en man och en kvinna. Jag var en av dem som reagerade på Ahlbergs artikel i ett tidigare blogginlägg.


Risken med Ahlbergs resonemang att låta evangeliet öppna dörrar och riva väggar är att vi då står kvar med ett helt annat evangelium än det vi finner i Bibeln. Paulus vänder sig med styrka mot att försöka skapa ett annat evangelium i Galaterbrevet: "Jag är förvånad att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium fast det inte finns något annat" (Gal 1:6-7).


I varje försök att anpassa evangeliet till det som är politiskt korrekt finns risken att vi avviker från evangeliet och presenterar ett "annat evangelium". Även om vi gör det med bästa uppsåt att få med så många som möjligt.


Om vi öppnar dörrar och river väggar finns det då inte risk att vi går förbi Jesu ord om att porten är trång och vägen är smal? Om vi öppnar nya portar vid sidan av den trånga kommer då de portarna att leda till rätt slutmål?

Vandring i Anden

Axplock från min bokhylla.

Jag har just läst färdigt en liten bok av Michael Harper, "Vandring i Anden". Michael Harper var präst i anglikanska kyrkan och en av förgrundsfigurerna i den karismatiska väckelsen på 1970-talet.

Här kommer några citat från boken:

Michael Harper skriver om de två frågor som folket ställde på den första pingstdagen i Apostlagärningarna 2, ´Vad kan detta betyda?´ och ´Bröder vad ska vi göra?´.
"Svaret på den första frågan gav anledning till den andra: ´Bröder vad ska vi göra?´ Skälet till att så få människor kommer fram till denna andra fråga är, att det är så litet i våra liv, som uppmanar dem att ställa den första: ´Vad ska detta betyda?´ " (sid.7).

Om evangeliserande skriver Harper:
"Vi är soldater i en befrielsearmé. Om vi är sanna kristna, så har vi själva upplevt frigörelsen och friheten genom tron på Jesus Kristus. Och med en djup känsla av tacksamhet fattar vi varandras händer i uppgiften att befria Satans fångar....
...Satans aktivitet är stor och kraftfull, då det gäller att  hindra människor att tro på sanningen. Han har lyckats isolera en tredjedel av mänskligheten från kristen mission, och han har skapat förvirring inom de kristna kyrkorna, så att många knappast vet, vad de ska predika. Och det är fortfarande en minoritet som har förtroende för Guds ord." (sid.40).

Det verkar som om det inte är så mycket som förändrats sedan den tiden.

Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg från Michal Harpers bok. Du kan läsa det här: Om sakrament och tungotal.

Hörs du i mediabruset?

För några år sedan, då jag satt i Arbetsgivaralliansens styrelse, hade vi i styrelsen besök av några mediaexperter som talade om att höras i mediabruset. De berättade bland annat att vi dagligen tar emot mellan 3.000 och 10.000 budskap i form av reklamsnuttar, nyhetsinformation, bloggar, Facebook och mycket annat. För bara några generationer sedan tog man under ett helt liv emot lika många intryck som vi tar emot per dag.

Detta talar om för oss att det inte är lätt att tränga igenom mediabruset och höras med sitt budskap. En som lyckats med det är Marcus Birro. Han har under en längre tid varit krönikör i Expressen och frispråkigt berättat för hundratusentals läsare varje gång om Gud och vårt personliga behov av Gud. Det har han naturligtvis fått mycket, mycket kritik för av dem som inte anser att Gud hör hemma i ett modernt samhälle.

Nu har han på nytt brutit igenom en vall genom att göra något man inte får göra. Birro har talat gott om Livets Ord!! I krönikan i Expressen berättar han om sina upplevelser under ett besök på Europakonferensen. Han skrev: "I går var jag på en stor festival i Uppsala. Den har funnits sedan 1983. Jag har hört talas om den och nästan alla viktiga människor i Stockholm har i olika grad och av olika anledningar avrått mig från att åka dit. Ungefär 12 000 deltagare har festivalen. Deltagarna kommer från ungefär 60 länder. Det kryllar av glada barn.
Det är nu jag blir nyfiken. På två saker. Dels på vilken sorts festival det är, och dels varför så många människor, med bekymrade miner, och med en sådan iver avrått mig från att åka dit." 

Det kom många reaktioner på krönikan. Förvånansvärt många var positiva, men de flesta var naturligtvis chockerade. Hur kan Expressen göra dold reklam för Livets Ord? 


Jag har själv skrivit några positiva intryck från besök på Livets Ord. Sista besöket där var nog sommaren 2008, sommaren innan vi flyttade till Lettland. Då skriv jag på rupebabloggen:
"Visa av erfarenheter från tidigare Europakonferenser var vi där i god tid. I år firades dessutom Livets Ords 25-årsjubileum.
Det är en ovanlig känsla att, en timme innan mötet börjar, stå i kö framför låsta dörrar tillsammans med hundratals andra människor. Tänk om det vore så i alla våra gudstjänstlokaler! Då dörrarna öppnades var det många som glömde den kristna principen om att tänka på sin nästa först. Alla tänkte på sig själva och det blev trängsel i dörrarna och många halvsprang för att få bra platser.
Kyrkan, som är Sveriges största, har femtusen sittplatser vilka snabbt fylldes. Dessutom var det TV-överföring till två angränsande salar. Dessutom var det flera tusen som följde mötet via internet. Då jag såg över folkhavet kom jag plötsligt att tänka på folkmängderna vid en del av Jesu möten där det kunde vara femtusen män, förutom kvinnor och barn (de förde tydligen statistik på ett annat sätt på den tiden)."

Men det publicerades inte i Expressen. Det är, som sagt, inte så lätt att höras i mediabruset. Rupeba.se har omkring tvåtusen besök per vecka och Expressen har några hundratusen läsare varje dag. Men jag är inte avundsjuk, jag tackar Gud för att Marcus Birro finns och att han är beredd att ta all smutskastning det innebär att höras i mediabruset med ett budskap som många tycker inte borde få höras.

Vi kan väl hjälpas åt att be för de positiva röster som faktiskt hörs, medan vi ser till att vi hörs så gott det går där vi finns.

Om sakrament och tungotal

Rut och jag har mycket böcker. De allra flesta finns i det förråd i Stockholm där vi packade in alla våra tillhörigheter då vi flyttade till Riga för tre år sedan.

Några böcker fick vi med oss i flytten till Lettland och med jämna mellanrum går jag till bokhyllan för att leta efter någon bok att läsa, eller eventuellt läsa om. Förra veckan hittade jag en liten bok som jag läste sist på sjuttiotalet under den karismatiska väckelsen. Det var en av de många böcker som "alla" läste på den tiden. Boken heter "Vandring i Anden" och är skriven av den anglikanske prästen Micharl Harper. Idag kan man få tag på boken i flera antikvariat. Du kan hitta den om du googlar på titeln och/eller författaren.

Det var många "nya" saker som många av oss fick börja förhålla oss till, antingen vi var anglikaner eller frälsningssoldater. En liten intressant detalj i boken är hur Michael Harper förhåller sig till tungotal. Han skriver: "Talande i tungor är som ett sakrament, ett utvärtes, synligt tecken, på en inneboende nåd." Här använder han den klassiska definitionen på ett sakrament och så tycker han att tungomålstalande passar bra in på den beskrivningen.

Och varför inte? Den gamle kyrkofadern Augustinus räknade inte med två sakrament som lutheranerna eller med sju sakrament som katolikerna. För Augustinus fanns det ett odefinierat antal sakrament. För honom var t.ex. korstecknet ett sakrament, att be Fader Vår var ett sakrament och han hade inget behov av att fastställa hur många sakrament det faktiskt finns.

Där kommer Augustinus nära Frälsningsarméns syn att hela livet är ett sakrament (=helig handling) och att vi inte bör dela in livet i heliga och icke-heliga handlingar. För kristna borde alla handlingar vara heliga.

Frihalsad

Vid besöket på Baron von Münchhausen museet (se gårdagens inlägg), fanns det många intressanta stationer på den 4 kilometer långa skogspromenaden. Bland annat hittade vi den här apparaten. Den är ett uttryck för tidigare generationers kriminalvård.

Då någon dömdes för ett brott kunde han få sitta fast med huvudet i en sån här anordning. Normalt fick den dömde stå på torget så att alla förbipasserande kunde uttrycka sitt förakt för den kriminelle.
Då straffet var avtjänat låste man upp anordningen och den fångne var fri!!

Man sa då att han var frihalsad. Det ordet har senare utvecklats till vårt ord frälsning. Det innebär att straffet är avtjänat och vi är fria!

Det förekom även att den fångna slogs i järn med en halsring som fästes vid en påle på torget, en skampåle. Då smeden sedan avlägsnade halsringen blev den fången "frihalsad".

Obs! Personen på bilden har ingenting med berättelsen att göra. Personen är inte en straffad brottsling.

Baron von Münchhausen

Lite information från den privata sfären:

Vi har besök av äldste sonen med familj (Obs, det är inte sonen som ni ser på bilden). Då vi har så celebert besök från Sverige måste vi passa på att utsätta oss för några kulturella aktiviteter. Den här gången blev det ett besök till Baron von Münchhausen-museet några mil norr om Riga. Vi var alltså sju Baron ow Sky som besökte Baron von Münchhausen.

Om ni inte kommer ihåg det är det alltså han som fabulerade och hittade på omöjliga berättelser. Bland annat berättar han hur han sköt iväg sig på en kanonkula och hur han en annan gång drog upp både sig själv och hästen ur ett kärr, genom att lyfta sig i håret.

Vad hade Baron von Münchhausen i Lettland att göra? Jo, han tillbringade en del tid i Lettland och där träffade han en flicka från Dunte, norr om Riga, som han gifte sig med. De bodde tillsammans i Dunte i sex år och enligt lokalbefolkningen i Dunte var det von Münchhausens lyckligaste år.

Det var i den trakten von Münchhausen hade upplevelsen med sin häst. Det var mycket snö det året. Mycket snö. Och då han kom hem stack det upp en pinne ur snön som han band fast hästen vid. Under natten smälte snön och på morgonen hittade von Münchhausen sin häst hängande i kyrktornet.

I museet finns också den enda samlingen av vaxfigurer i Lettland. Där hittade vi också en tidigare Regionchef för Lettland. Det var Gustav II Adolf och han var Regionchef på 1600-talet.

Jag tror det får räcka med kulturella aktiviteter för någon vecka nu. Så här såg Regionchefen ut innan han blev skjuten vid Lützen en dimmig morgon 1632.

Den sanna sagan om ringen

Rut och jag gifte oss för 43 år sedan. På den tiden var vi båda studerande utan inkomst, men inför bröllopet köpte vi naturligtvis vigselringar. Det gjorde vi på Upplandsgatan i Stockholm.

Ungefär tretton är senare förlorade Rut sin vigselring på familjens gård Skruvhult utanför Tranås. vi letade och letade och letade. Till slut fick vi bara acceptera att ringen var borta. Väl hemkomna till Jelöy i Norge där vi bodde på den tiden körde vi ned till Strömstad och köpte en ersättningsring i en guldsmedsaffär. Men det var ju inte den riktiga och med åren svalnade hoppet om att någonsin återse ringen.

Men i lördags ringde min lillasyster som numera äger Skruvhultsgården. Hon har de senare åren dragit nya vatten och avloppsledningar till husen på gården. Grävmaskiner har grävt och vänt upp och ned på jorden. Och så nu, såg lillasyster något glimma i jorden vid muren med den stora syrenhäcken. Hon tog upp den lilla glimmande tingesten och det visade sig att det var en vigselring. Då hon borstade bort jorden kunde hon läsa "Rut och Peter 1969".

Det var orsaken till att lillasyster ringde i lördagsmorse. Nästan trettio år efter försvinnandet dyker ringen upp igen.

Och dessutom, för bara två veckor sedan besökte vi en av sönerna som numera bor på Jelöy. Medan vi väntade på att ett nytt barnbarn skulle födas, fördrev vi tiden med att åka ned till Strömstad för att handla. Och Rut pekade då ut affären där vi köpte vigselringen trettio år tidigare....

Detta var verkligen  Sagan om Ringen, den sanna versionen.

Abortmotståndet ökar i USA

Kristina Lindquist skriver i Dagens Nyheter om det ökande abortmotståndet i USA. I artikeln framställs det ökade abortmotståndet som något negativt som ifrågasätter kvinnans rätt till sin egen kropp.

Jag tycker det finns det som är bra i artikeln men den framställer abortfrågan som om det gällde enbart kvinnan. Frågan är mycket mer komplicerad än så. Det finns också ett barn med i bilden, i varje fall något som en gång skulle kunna bli ett barn. Normalt är det den svagastes intressen som man vill skydda och en av de svagaste, tillsammans med mamman, måste ju vara barnet. Sedan finns det kanske också en man med i bilden även om han inte på något sätt är den mest utsatte i frågan.

Då DN publicerar artikeln resulterar den i en mängd hatiska artiklar mot var och en som vågar ifrågasätta att abort skulle vara en rättighet i alla sammanhang. En kommentar föreslår följande behandling av dem som är emot fri abort: "Bara bunt ihop dem och slå ihjäl dem bara, en ska inte vara blöt".  En annan kommentator skriver: "Hur fasen överlever abortmotståndet i sverige?? Ni måste ha melodifestivalen uppskruvad på 150 db året runt för att kunna fortsätta vara så plågsamt ignoranta, obildade och rent omänskliga. Till och med min nya bästa vän Grus74, som tror på tomten, vet bättre. Stamceller, är, inte, en person."

Många av kommentarerna visar med all tydlighet hur intoleransen breder ut sig mot dem som framför en annan åsikt än den politiskt korrekta. Läs mina tidigare inlägg om den intoleranta toleransen.

Abortfrågan är verkligen svår. Där finns en kvinna i en extremt utsatt situation och ett barn, eller i varje fall ett blivande barn hur man nu vill definiera det.

Sist och slutligen handlar diskussionen inte om aborter eller inte, utan om månader. Ingen tycker att aborter är något positivt. Det finns ingen som förespråkar aborter i åttonde månaden. Det finns ingen som hävdar kvinnans rätt över sin egen kropp om graviditeten är i åttonde månaden. Abortfrågan handlar ytterst om i vilken månad man betraktar fostret som något annat än kvinnas kropp. Lagstiftningen i olika länder har definierat den tidpunkten vid olika tillfällen. Samtidigt vet alla att det inte är något dramatiskt som sker vid en speciell tidpunkt som förvandlar fostret till människa. När blir det en egen individ? Personligan har jag svårt att se någon annan realistisk tidpunkt än vid befruktningen.

Kommendör Catherine

Jag har just avslutat läsningen av boken "Commissioner Catherine". Den handlar om en av Bramwell Booths döttrar, alltså ett barnbarn till William Booth.

Hon föddes 1883 och boken kom ut 1983, hundra år senare. Boken skrevs med hjälp av en journalist då kommendören var någonstans mellan 90 och 100 år gammal. Man märker tydligt i boken att hon är en fängslande, humoristisk kommunikatör. Då hon var över nittio år gammal tog hon emot priset som "Årets bästa talare" (Best Speaker of the Year) från "The Guild of Professional Toasmasters".

Kommendör Catherine betecknar sig själv som av naturen icke-troende (a natural unbeliever).

Idag kan man ibland höra frälsningssoldater uttrycka varning för att Frälsningsarmén inte ska bli som pingstvännerna. Man kanske inte hör det så mycket i Sverige, men internationellt kan man möta den uppfattningen. Kommendör Catherine hade en annan uppfattning.

Då hon får frågan om hon tycker att Frälsningsarmén av idag har förlorat i slagkraft jämfört med den tidiga Frälsningsarmén svarar hon:
"Det tycker jag verkligen. Jag tycker att vi alldeles för nöjda med gå omkring och sjunga, läsa, tala och gudskelov fortfarande inbjuda människor till att ta ett avgörande. Men det är pingstvännerna och de karismatiska, människor som klappar i händerna och ropar högt, som idag gör det armén brukade göra och som drar till sig människorna."

Ja, det borde vi kanske tänka vidare på. Det var i alla fall intressant att läsa boken och lära känna den gamla damen lite bättre.

”När någonting är viktigast blir inget annat viktigt”

”När någonting är viktigast blir inget annat viktigt”, är namnet på en föreställning som har hämtat sin inspiration från Frälsningsarméns historia. Kulturförvaltningen i Malmö presenterar föreställningen bland annat med dessa ord:

"I en för Sommarscen Malmös publik specialskriven föreställning utforskar PotatoPotato Frälsningsarméns revolutionära historia ombord på en Rundan-båt i Malmös kanal. Till skillnad från de övriga folkrörelserna – bl. a. nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen - gjorde Frälsningsarmén ingen skillnad på kvinnor och män. De kvinnliga medlemmarna fick samma befattningar som sina manliga kollegor och fick resa, predika och spela bastuba på lika villkor. Denna kultur spred sig sedan till soldaternas hem och arbetsplatser och påverkade på så sätt hela samhället."
Du kan läsa mer här.


Jag tycker att namnet på föreställningen på ett fantastiskt sätt skildrar vad det innebär att få ett genomgripande möte med Jesus. Då Jesus får den rätta platsen i våra liv förbleknar det vi tidigare såg på som viktigt. Det första och största budet är fortfarande att du ska älska Herren av hela ditt hjärta, hela din själ och av hela ditt förstånd.(Matt 22:37)


Smaka på rubriken en gång till: "När någonting är viktigast blir inget annat viktigt”

"Svenska kyrkans linje kommer att segra"

"Svenska kyrkans linje kommer att segra" - Det skriver Anders Ahlberg i Kyrkans tidning och jag frågar mig vad är det de ska vinna och vem är det som är fienden i kampen de ska vinna?

Vad är det man ska vinna? Svenska Kyrkan kommer aktivt att delta på olika sätt i Prideveckan som inleds den 31 juli. Ahlberg skriver: "Svenska kyrkan ligger i frågan långt fram, och har fått ta kritik från syskonkyrkor också i den lutherska kretsen, men kommer efterhand att ha allt fler omkring sig." Menar artikelförfattaren att den seger han talar om är alla till slut ska engagera sig i Prideveckan?

Vem är fienden? Den enda fiende som utpekas är den katolska kyrkan i Skottland. Ahlberg skriver: "I Skottland drar samtidigt i augusti katolska kyrkan igång en kampanj för att samla in 100 000 pund, omkring 1 100 000 kronor, till en reklamkampanj med syftet att stoppa ett förslag från regionregeringen att legalisera samkönade äktenskap och öppna kyrkor för vigslar." Den katolske kardinalen har förklarat kampanjen med ”Äktenskapet är hotat och politiker behöver få veta att katolska kyrkan kommer att göra allt och satsa alla resurser för att försvara det”. Vill inte Svenska Kyrkan att äktenskapet ska bevaras nu för tiden?

Man kan ju fråga sig om det är Svenska Kyrkan som segrar eller om det är HBTQ-rörelsen som segrar. BloggarDag ställer den frågan: "Fast nu undrar jag: Var det verkligen Svenka kyrkans linje som segrade eller var det HBTQ-röreslen som segrade i Svenska kyrkan och få vågar längre tala om en usel sörja av frasradikalism, egenintressen, borttappade identiteter, människors svårigheter med sexualitet, ett evangelium som tystnat och slappt tänkande som kallas teologi? Till Högalids kyrka, när Prideområdet, "skall var och en kunna komma och känna sig hemma som den han - hon - hen är." Men var inte frågan om vem jag är också frågan om vem jag ska bli, det vill säga vad Gud vill med mig, trots, i och genom alla svårigheter? Utmanar inte Gud mer?"

Hur kommer Svenska Kyrkans seger, som Ahlberg skriver om, att manifesteras? Blir det genom att de skotska katolikerna med nedböjt huvud som skamsna förlorare går med i Prideparaden i Stockholm om några år?

Den intoleranta toleransen - Slutkommentar

Det händer ibland att jag får ett recensionsexemplar av någon nyutgiven bok från et kristet bokförlag för att skriva en recension på rupeba.se.

För någon tid sedan fick jag ett exemplar av "Den intoleranta toleransen" av Josh McDowell och Bob Hostetler. 

Jag känner sedan tidigare till Bob Hostetler som har varit officer i Frälsningsarmén i USA och eftersom jag tidigare engagerat mig i den nya tolkningen av toleransbegreppet var det med stort intresse jag läste boken.

Författarna avslöjar och utmanar, med hjälp av en uppsjö av exempel, det postmoderna tänkandet som bland annat kännetecknas av dessa två teser:

- Det finns inga absoluta sanningar.
I det postmoderna tänkandet är det känslan som avgör vad som är rätt och sant.
"Om jag känner det så, hur kan det då vara fel?" - "Hur kan du ha invändningar mot hur jag känner det?" (sid. 75).

Med en sådan utgångspunkt kan konsekvensen bli att om Hitler kände att det var rätt att döda sex miljoner judar, så måste det ha varit rätt för honom. Och hur kan vi våga påstå att Hitler kände fel?

- Det finns inga absoluta, övergripande, universella värderingar utom en enda: tolerans.
Men den nya toleransens förespråkare är bara toleranta mot det som är politiskt korrekt. De kan vara totalt intoleranta mot dem som hävdar att det finns en sanning och att det finns en enda väg som leder till Gud.

Författarna visar hur tänkandet som den nya toleransen för med sig genomsyrar mer och mer av det västerländska samhället:
- Utbildningsväsendet
- Staten
- Samhället
- Kyrkan
Då det gäller Kyrkan tar det sig främst uttryck i en förändrad syn på Bibeln, Kärlek, sex och äktenskap samt en förändrad syn på andra religioner.

Då jag började läsa boken kunde jag få ett intryck av att mycket av det författarna beskriver gäller USA och inte så mycket oss i Sverige. Kanske beror det på att jag själv blivit "hemmablind" eftersom jag är så van av att möta den nya intoleransen i Sverige att jag inte längre reagerar så starkt då den visar sig. Men den nya toleransen är säkert lika utbredd i Sverige som i USA.

Boken är verkligen läsvärd och en väckarklocka för kristenheten i Sverige idag. Läs den, bli uppskakad av budskapet i den och fråga Gud vad du kan göra åt problemet.

Här finns mina tidigare inlägg om boken:

- Den intoleranta toleransen
- Ord ändrar betydelse
- Vi måste vara intoleranta!

- Sanningen är inte relativ 
- Vad tolererar du?

900 bibelkommentarer

Nu finns det över nio hundra Bibelkommentarer att läsa på rupeba.se. Jag började för några år sedan att skriva ned en minikommentar till den dagliga bibelläsningen, en kommentar till varje kapitel jag läste. Du hittar alla kommentarerna här.

Varje dag kan du överst på första sidan på rupeba.se läsa de två kommentarerna som följer bibelläsningsplanen. Dessutom publiceras nyskrivna mini-andakter efterhand som de blir färdiga. Så småningom räknar jag att ha en mini-kommentar till varje kapitel i hela Bibeln.

Mini-kommentarerna till varje kapitel i Bibeln är helt enkelt en tanke för dagen. Ett manna-korn att tugga på och leva av under dagen. Mini-kommentarerna är skrivna vid min dagliga bibelläsning och poängterar det som "talar" till mig under läsningen. Nästa gång jag läser samma kapitel kan det vara något helt annat som talar till mig från samma kapitel.

Mini-kommentarerna är inte avsedda att utgöra en systematisk bibelkommentar där de olika delarna av ett kapitel kommenteras. I en vanlig kommentar är det viktigt att se varje del i sitt sammanhang, i kontexten. Men ibland kan till och med kontexten vara ett hinder att "höra" det Gud vill säga till mig idag.


Jag skriver i Tolkningsboken: 
"Kan den helige Ande säga något till dig genom ett bibelord som egentligen betyder något helt annat?

Detta är inte den naturliga utgångspunkten i vår Bibelläsning. Det är inte så att Gud egentligen vill säga något helt annat till oss än det som står i texten. Utgångspunkten vid bibelläsning måste naturligtvis vara att Bibeln menar vad den säger.

Men ibland kan det hända att den helige Ande talar rakt in i vår aktuella konkreta situation och ger oss ett budskap som är personligt riktat till oss och som inte är giltigt för någon annan människa någon annan gång.

Wilfred Stinissen skriver i sin bok Ordet är dig nära att en människa ”i en viss text upptäcker en dold betydelse som Gud lägger där för henne personligen, utan att den finns direkt i den bokstavliga betydelsens förlängning.” Stinissen säger vidare att en sådan tolkning inte kan betraktas som verklig exeges men ”att Gud ger denna betydelse till en bestämd människa men inte till hela kyrkan.” (Tolkningsboken sid. 19).

Du kanske tänker att bön är när du talar till Gud. Men bön är lika mycket att du hör vad Gud talar till dig. Det kan du göra när du ber Gud ge dig ett "manna" från det kapitel du läser varje dag.

Vad tolererar du?

Reflektioner under läsningen av boken "Den intoleranta toleransen". Jag kommer att återkomma med ytterligare några inlägg om boken.

Författarna till boken "Den intoleranta toleransen" visar med många exempel hur den nya toleransen breder ut sig. I "den nya toleransen" finns inga absoluta sanningar eller värderingar. Jo förresten den finns en enda sanning och värdering som är absolut sann och är överordnad alla andra värderingar: Tolerans. Men den nya toleransen är selektiv. Den är bara tolerant mot det som är politiskt korrekt. Allt annat är den nya toleransen totalt intolerant emot.

Genom att exemplen i boken huvudsakligen är hämtade från den nordamerikanska scenen, kan det vara lätt att förledas att tro att detta bara är ett amerikanskt problem. Men nej. Den nya toleransen är minst lika mycket utbredd i Sverige.

Ett aktuellt uttryck för den nya toleransen i Sverige är diskussionen om skolavslutningar i Kyrkan. Det räcker med att en elev, eller förälder, känner sig kränkt av höra prästen säga "Gud välsigne dig" för att alla övriga hundratals eleverna ska gå miste om höra välsignelsen uttalas över sitt liv. Varför? Jo, den nya toleransen tolererar inte att det finns någon som tror att det finns en Gud och ger uttryck för det inför andra människor.

Ett annat uttryck för den nya toleransen kan man hitta i opinionsbildningen på nätet. Jag råkade just hamna på en hemsida som har tolerans som enda vägledande norm, EXPO-stiftelsen. Där skriver man om sig själv och sina värderingar:
 "Intolerans är ett samhällsproblem eftersom det skapar misstro mellan människor och förhindrar samexistens. Tillsammans kan vi istället ta ansvar för att skapa ett samhälle som präglas av tolerans och respekt för de mänskliga rättigheterna.
Stiftelsen Expo är partipolitiskt obunden. Det finns ingen politisk ideologi som kan göra anspråk på att vara den enda rätta i kampen mot intoleransen. Däremot menar vi att demokratiska partier och organisationer tillsammans kan, och bör, dra en rågång mot intoleranta idéer."

Den bärande värderingen är att vara tolerant. Men man säger samtidigt att man är intolerant mot alla idéer som man själv uppfattar som intoleranta. Här kommer några frågor till EXPO-stiftelsen:

- Kan man vara tolerant mot uppfattningen att det är fel att göra aborter?
- Kan man vara tolerant mot uppfattningen att bo samman utan att vara gift är fel?
- Kan man vara tolerant mot uppfattningen att homosexuella handlingar är synd?
- Kan man vara tolerant mot Jesu uppfattning att det bara finns en enda väg som är den rätta?

Utan att vara helt säker tror jag svaret på ovanstående frågor är nej.
Den nya toleransen breder ut sig i Sverige.

Mina tidigare inlägg med anledning av boken hittar du här:
- Den intoleranta toleransen
- Ord ändrar betydelse  
- Vi måste vara intoleranta!

Söndagsmorgon på båten 15/7

Cajsa, en dag gammal

Ännu en natt på båten över Östersjön. Denna gång på väg till Riga efter två veckors semester.

En höjdpunkt på semestern var naturligtvis födseln av ännu ett barnbarn. Barnet föddes i Norge, där en av sönerna bor med sin familj. Dagen efter födseln besökte vi mamman och barnet. Så här ser man ut då man är en dag gammal. Jag kan inte påstå att hon liknar farfar. Vad tycker du?

Vad ska det bli av denna unga flicka? Kanske blir hon väckelsepredikant. Sverige skulle behöva sådana. Det skulle Norge också, för den delen.

Nu är det jobbet och en ny vecka som gäller.

Den kommande veckan har vi vårt regionala barnläger i Ainaze, som ligger 10 mil norr om Riga vid kusten inte långt ifrån den estniska gränsen. Våra ungdomsledare har förberett lägret under flera månader och deltagarna är barn från alla delar av Lettland. Temat för lägret är "Spy Kids", ungefär "Barnspioner" på svenska.

Det vore inte så dumt med lite uppehållsväder under veckan som omväxling.

Jag hoppas att det blir en välsignad vecka även för dig
Peter Baronowsky

Ny kyrkohandbok?

Jag fick i veckan ett mejl från en pensionerad präst i Svenska Kyrkan. I mejlet bifogas förslaget till ny Kyrkohandbok för Svenska Kyrkan (Svenska Kyrkans Utredningar 2012:2).

Den pensionerade prästen är bekymrad över att det finns flera tecken på en förändrad teologisk utgångspunkt i den nya kyrkohandboken. Han skriver:
"Finns en hel del tveksamheter i detta förslag.
Begravningsordningens böner är friserade jämfört med nuvarande ordning.
Vigselritual verkar könsneutraliserad.
Tacksam att jag är pensionerad präst i svenska kyrkan så att jag inte
blir tvingad att använda nya handboksförslaget."

Jag har inte själv läst handboksförslaget, men tar gärna emot ytterligare synpunkter från dem som är mer insatta.

Den pensionerade prästen avslutar mejlet med följande omdöme om rupeba.se: "Tack för en av internets bästa kristna hemsidor!" - Jo, jag tackar, jag.

Ship to Gaza gör ny seglats

I Dagen kunde man under veckan läsa om Ship to Gaza som håller på med ytterligare ett försök att bryta blockaden mot Gaza. Dagen skriver: "Seglatsen mot Gaza inleddes i Umeå och besökte förra veckan Visby och Almedalsveckan. Vid Stadsgårdskajen i Stockholm ligger segelfartyget Estelle nu förtöjt några dagar för att bland annat hålla torgmöten, innan det fortsätter med sitt humanitära bistånd från Norden till Gaza via hamnar i Europa och Medelhavet."

Då jag läser artikeln ställer jag mig en del frågor:
-Vem är det som betalar för detta och varför?
-Kunde man inte skicka betydlig mer "humanitär hjälp" för samma pengar om man skickade hjälpen genom de officiella kanalerna?
-Tror man verkligen att det man skickar med en liten segelbåt kan innebära någon reell hjälp för folket i Gaza, eller har man andra motiv?
-Varför skickar man inte båten till Syrien där det finns betydligt större lidande och behov av humanitär hjälp?

Det framgår säkert av mina frågor (se ovan) och av mina tidigare inlägg (se nedan) att jag inte är helt neutral i denna fråga.

-Jag tycker faktiskt att Israel har rätt att försvara sig mot en granne som oupphörligen skjuter in granater mot civila mål i Israel (alltså inte mot militära).
-Jag tycker faktiskt att Israel har rätt att försvara sig mot en granne som har som mål att utplåna staten Israel.

Här kommer några tidigare inlägg om "Ship to Gaza":

Ship to Gaza gör nytt försök med konvoj

16 Jun 2011

Ship to Gaza

26 Jun 2011

Enfalden styr svenska Ship to Gaza.

16 Jun 2011

Ny flottilj till Gaza är dumdristigt

02 Jun 2011

”Judehatande finansiär bakom Ship to Gaza”

09 Jun 2010

När hyckleri stavas "Ship to Gaza"

28 Jun 2011

Bilder från Gaza

11 Apr 2012

Vem får bli medlem i kyrkan?

I Nyhetsflödet idag finns en artikel på engelska från Mars Hill Church där Mark Driscoll är pastor. Kyrkan är i stark tillväxt och betonar vad man förväntar sig av dem som vill bli medlemmar.

Jag tycker det är viktigt att poängtera att medlemskap i en kristen församling inte är en mänsklig rättighet. Vem som helst kan bli medlem i COOP, men för att bli medlem i en kristen församling borde det krävas mer.

Driscoll säger: "En del kyrkor säger ´Kom som du är´. Så här ser vi det: ´Kom som du är, möt Jesus och bli förvandlad för evigt´. Alla är välkomna, men så fort du möter Jesus börjar du förändras. Du börjar hata synden och strävar mot helgelse...din natur förändras, dina livsmål förändras, hela du förändras."

Jag har svårt att förstå kyrkor som accepterar medlemmar som inte delar kyrkans tro. Och jag har svårt att förstå att människor vill bli medlemmar i kyrkan utan att dela kyrkans tro.

Såvitt jag vet är Frälsningsarméns den kyrka som ställer högst krav för att få bli medlem. För att bli frälsningssoldat måste man skriva under långtgående löften. Du kan läsa dem här.

Du kan också läsa ett av mina tidigare inlägg i detta samtal: Jesus säger att porten är trång, medan kyrkan försöker göra den så bred som möjligt.

Lyft upp blicken - det är skördetid

Då vi flyttade till Lettland för tre år sedan fick vi ett bibelord som talade om att så och skörda. Jag har tidigare skrivit om det här.

Strax före sommaren tog vi emot en profetia genom en av de nya löjtnanterna som talade om att fälten var redo. Du kan läsa om det här.

Nu kom ytterligare en profetia från en annan person. Här är en del av den: "Jag såg gula, gula fält. Jag har aldrig tidigare sett så underbara fält fastän jag tillbringat mycket av min barndom på landet. Vid sidan av fältet stod skördearbetarna beredda att skörda. Jag skulle just ge Guds barn order om att börja skördearbetet...".

Läs också ett inlägg som jag la ut i april: En ny tid bryter in.

Det börjar dra ihop sig nu. Skörden är mogen. Är du redo?

Fick just se detta inlägg på Stefan Swärds blogg: "Något är på gång. Jag tror att Guds Ande håller på att bryta igenom i Sverige. Något nytt händer. Var med i det Gud gör. Det profetiska ordet jag har fått för detta år är att det är tid för skörd. Skörden är mogen. Lyft upp dina ögon. Jesus vill använda dig och mig för att nå människor i vår tid, i vårt land."

64-åring misshandlade präst – med bibel

På Nyheter 24 kan man läsa: "TENNESSEE. 64-åriga Ina Garrett arresterades för misshandel under ett kyrkomöte. Hennes brott? Hon misshandlade sin präst med en bibel."

Jag har under många år arbetat för ett flitigare användande av Bibeln. Det var inte precis så här jag menade....

Sanningen är inte relativ

Reflektioner under läsningen av boken "Den intoleranta toleransen". Jag kommer att återkomma med ytterligare några inlägg om boken.

Författarna tydliggör konsekvenserna av den nya betydelsen av begreppet tolerans:
"För att vara verkligt tolerant (enligt den nya toleransen) måste du hålla med om att människors ställningstaganden är precis lika giltiga som ditt eget. För att vara verkligt tolerant (säger man) måste du godkänna, bekräfta och ge ditt uppriktiga stöd till deras uppfattningar och beteenden.
Vilken inverkan har det här på dina barns syn på sanningen? Det urholkar själva kärnan i och betydelsen av den absoluta sanningen. När ditt barn bejakar tanken att acceptans av personer med olika åsikter och livsstilar innebär att betrakta dessa åsikter och livsstilar som jämbördiga, då måste med nödvändighet varje begrepp om en absolut sanning - varje tanke att det finns något som är objektivt rätt och objektivt fel och gäller för alla människor, i alla tider och överallt - fara sin kos. Och den som inte längre tror på någon absolut sanning kommer att förlora sin moraliska kompass, sin förmåga att skilja mellan rätt och fel. Och det barn - eller den vuxne - som inte kan skilja mellan rätt och fel blir maktlös när det gäller att stå emot frestelser och välja det rätta." (sid. 32-33)

Sanningen är inte relativ. Det som är fel blir inte rätt bara för att en majoritet gör det. Bara för någon generation sedan ansåg de flesta svenskar att det var fel att bo tillsammans utan att vara gifta. Idag accepterar de flesta svenska samboskap som något naturligt. Men som sagt, fel blir inte rätt ens om en majoritet gör det.

Även om det kan upplevas naturligt att byggnadsarbetaren tar med sig lite spik hem till ditt hemmabygge, eller att kontorsarbetaren förser sig med pennor till privat bruk från kontoret där han arbetar, så är det fortfarande fel att stjäla.

Även om alla kör fortare än vad fartbegränsningen anger blir det inte rätt. Det som är fel blir inte rätt även om alla gör det. Sanningen är inte relativ.

Mina tidigare inlägg med anledning av boken hittar du här:
- Den intoleranta toleransen
- Ord ändrar betydelse
- Vi måste vara intoleranta!

Välkommen Kajsa!

Från den privata sfären: Under besöket på Jelöy hos en av sönerna med familj, var familjen påpasslig nog att nedkomma med sitt andra barn. Detta skedde idag söndag 15:04. Både modern och dottern befinner sig väl. Tack Gud!

Söndagsmorgon på Jelöy, Norge

En tidig söndagsmorgon på Jelöy, en stor ö i Oslofjorden som hör till staden Moss. Här bodde vi och arbetade under nio år på Jelöy folkhögskola. Och nu, 22 år senare besöker vi under några dagars sommarledighet en av våra söner som arbetar som fotbollslärare på skolan.

Förra året invigdes den nya anläggningen där man fört samman alla utbildningsresurser inom Frälsningsarmén i Norge: Folkhögskola, Officersskola, Medarbetarskola och kurscenter.

Här kommer en bildkavalkad från den nya anläggningen:

Skolbyggnaden under reparation

Officersskolan och Medarbetarskolan

Kurscentret

Kårlokalen med utsikt över Oslofjorden

Utsikt från sonens balkong (som även var vår för många år sedan)

Utsikt från rummet i internatet som vi fick låna under besöket. I förgrunden ser du sonens arbetsplats, fotbollsplanen

En båttur hanns också med under veckan

Nu stundar en ny vecka
Jag ber att det ska bli en välsignad vecka för dig
Peter Baronowsky

Marcus Birro tar ett steg tillbaka

Den senaste tiden har Marcus Birro skrivit ett antal blogginlägg som uttrycker mörker, tomhet och depression. I en av de senare inläggen i Världen i Dag skriver Birro:
"Jag vet inte varifrån den här sorgen kommer. Den saknar källa, mål och mening. Den bara är. Tung, ful, odräglig. Som en packad släkting. Jag tycker inte om den men den är här.
Jag skulle egentligen varit på Gotland, som alla andra, men jag är sjukskriven och behöver vila upp mig. Så jag ska försöka göra det. Jag gråter mycket och är trött. Jag anstränger mig verkligen för att vara en bra man och far men det är svårt när allting känns oövervinneligt svårt.
Jag läser Bibeln mycket nu, och den tröstar, men det är tillfälligt. Jag skulle behöva bli en liten mal och gömma mig bland de spröda sidorna för att få läkning under hela dygnet"

Vi som en längre tid följt Marcus Birro på nära håll genom massmedia har sett vilket förödande tempo han haft det senaste månaderna. Alltid i strålkastarljuset. Alltid försvarande sin kristna tro i tid och otid. Det måste ta på krafterna. Dessutom har Birro varit expertkommentator under EM i fotboll där han fick se sitt favoritlag förödmjukas i finalen mot Barcelona.

Birro skriver att det går inte att leva med kranarna öppna hela tiden. Man måste ibland stänga av för att kunna ta emot själv.

Tack Birro för din blåögda ärlighet och ditt outtröttliga försvar för kristen tro. Tack att du inte lämnat din tro hemma i den privata sfären. Tack för att du tagit med talet om Gud in i sportens värld och i Expressens krönikespalter.

Du gör rätt som tar ett steg tillbaka. Då du känner att det är dags igen är vi många som väntar på att höra din röst igen.

Och till dess - låt oss be för Marcus Birro personligen, hans familj och hans tjänst.

Vara där eller inte vara där, det är frågan.

(Foto: Region Gotland)

Almedalsveckan börjar närma sig sitt slut. Många reser hem efter några intensiva dagar i Visby. Jag har själv under flera år varit engagerad i Frälsningsarméns och Dagens satsning under Almedalsveckan, "(G) som i gud". Nu betraktar jag det hela på distans.

Att vara där eller inte vara där - det är frågan. Jag kan fundera om det verkligen ett bra sätt att föra ut sitt budskap. Jag ser tillbaka på många intressanta tillfällen där kristna och ateister har debatterat tillsammans. Christer Sturmark och humanisterna möter någon representant från det kristna lägret. Humanisterna brukade komma med ett antal unga debattsugna ateister och där brukade också finnas några unga kristna, kanske inte lika debattsugna, men ändå intresserade och med förhoppningen att de kristna skulle "vinna" debatten med ateisterna.

Jag tror att nästan alla som fanns med i Krukmakarens hus dessa kvällar redan hade sin uppfattning klar. Jag tror inte att någon ateist blev troende eller att någon troende förlorade sin tro. Har en sådan samling verkligen någon värde? Ja, jag tror att det kan vara bra för många kristna att höra tron försvaras på ett trovärdigt sätt, men i stort sett tror jag att de flesta av de tusentals seminarier som anordnats under Almedalsveckan har varit att kasta bort sina pengar. Ja, Gudrun Schyman brände upp en massa pengar härom året och många seminariearrangörer bränner massor av pengar för att få vara med på ett litet hörn under Almedalsveckan. Men till vilken nytta?

Erik Lakomaa skriver i Newsmill under rubriken "Almedalen är slöseri med kunderna pengar":
"För de flesta finns knappast något sämre tillfälle att försöka komma ut med sitt budskap. Vill man nå ut med ett budskap väljer man lämpligen ett tillfälle där konkurrensen är så liten som möjligt. Ingen seriös kommunikationsrådgivare skulle råda sin uppdragsgivare att lansera en ekonomisk-politisk fråga genom att hålla ett seminarium samma dag som statsbudgeten släpptes eller försöka sig på en medialansering direkt i anslutning till ett omfattande terrordåd eller en naturkatastrof. I dessa fall kan man räkna ut att uppmärksamheten kommer att vara riktad åt annat håll. Det samma gäller för Almedalen. Felslutet som görs är att eftersom alla andra kommer att vara i Almedalen måste det vara rätt att vara där. Motsatsen ligger närmare sanningen."

Frågan kvarstår! Är det någon mening att åka till Almedalen för att försöka få ut sitt budskap? Jag tror att svaret är ja för riksdagspartierna som där får en möjlighet att säga något som blir hört i hela Sverige, genom att massmedia rapporterar och analyserar varje partis tal på kvällarna i Almedalsveckan. Men för alla andra som anordnar seminarier - är det meningsfullt? Jag tror knappast det. Även om vi i Frälsningsarmén lyckats bra och vunnit ett antal pris för bästa varumärke och andra saker, så kan man fråga sig om vi verkligen kommer ut med vårt budskap genom att vinna diverse pris i en massmedial tävling? Jag är inte säker på det.

Men det kanske bara är så att jag är avundsjuk för jag inte är där i år. Jo, jag saknar det verkligen. Att stå där dag efter dag och inbjuda folk till seminarierna på Frälsningsarmén. Att stå där i folkvimlet och tala om att vi fortfarande finns och att vi fortfarande tror på samma budskap som vi alltid trott på. Jag älskar att finnas med på den arenan. Ja, jag kan sakna den intensiteten, men att vara där eller inte vara där, det är fortfarande frågan.

Får man tro på Gud i Sverige?

På SEA:s hemsida kan man läsa: "Får man tro på Gud i Sverige? Det var rubriken på ett inslag i SVT Debatt onsdag 4 juli med bland andra Civil- och bostadsminister Stefan Attefall, journalisten Lars Adaktusson och Humanisternas ordförande Christer Sturmark. I debatten medverkar även SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson, som i olika seminarier under Almedalsveckan har diskuterat både religionsfrihet och åsiktspluralism."

Det är naturligtvis en tillspetsad rubrik. Det kanske inte finns så många i Sverige idag som tycker att det borde vara förbjudet att tro på Gud. Däremot finns det många som hävdar att man inte ska få tala om att man tror på Gud i många sammanhang.

Det finns en tendens att man vill förpassa Gud och kristendomen till det privata rummet. Med jämna mellanrum framförs tanken att religionen inte ska få komma till tals i det offentliga rummet och i politiken. De flesta kan säkert acceptera att prästen tror på Gud, men han får inte säga det i kyrkan i varje fall inte om det är en skolavslutning.

Du kan se debatten i efterhand på SVT Play till och med trettio dagar efter debatten.

Almedalsveckan

Nu är Almedalsveckan i full gång igen. Nyhetsmedia svämmar över av rapporter från Visby. Det började med att Olof Palme reste ned från Fårö och ställde sig på ett lastbilsflak för att tala.

Idag finns alla som har något att säga till omvärlden på plats. Då jag läser rapporterna från Almedalen känner jag pulsen från Visby. Under flera år var Rut och jag med i Dagens och Frälsningsarméns gemensamma satsning, "(G) som i gud". 2008 vann vi till och med priset för Årets Varumärke.

Dagligen hade vi välbesökta seminarier i Frälsningsarméns lokal i Krukmakarens hus. På kvällarna var det "Eftersnack" på Frälsningsarméns kafé med Mackan Andersson.

Nu har den kristna närvaron blivit allt påtagligare i Almedalen. Förutom Frälsningsarmén och Dagen kan man nu hitta Claphaminstitutet, Svenska Kyrkan, Pingströrelsen, Svenska Evangeliska Alliansen, Ja till Livet, Levande familjer och säkert många fler.

Även i år finns Dagen och Frälsningsarmén med och erbjuder ett intressant seminarieprogram. Du kan läsa om det här.

Vi måste vara intoleranta!

Reflektioner under läsningen av boken "Den intoleranta toleransen". Jag kommer att återkomma med ytterligare några inlägg om boken.

Det nya toleransbegreppet säger att vi inte bara måste acceptera andra synsätt än vårt eget, vi måste till och med tycka att det andra synsättet är rätt. I alla fall lika rätt som vårt eget.

Men det är inte sant! Alla synsätt kan inte vara lika sanna. Det finns åsikter som vi absolut inte får tolerera:
- Vi får inte tolerera Hitlers uppfattning att judar skulle utrotas
- Vi får inte tolerera aborter på grund av att det är fel slags människor, t.ex. könsaborter
- Vi får inte tolerera att kristna förföljs och mördas bara för att de är kristna
- Vi får inte tolerera att barn utnyttjas sexuellt
- Vi får inte tolerera att det som är orätt är lika rätt som det som är rätt
- Vi får inte tolerera synden i vårt eget liv. Eller i andras

Det är många saker vi inte får tolerera. Vi måste helt enkelt vara intoleranta!

Mina tidigare inlägg med anledning av boken hittar du här:
- Den intoleranta toleransen
- Ord ändrar betydelse

Ord ändrar betydelse

Reflektioner under läsningen av boken "Den intoleranta toleransen". Jag kommer att återkomma med några ytterligare inlägg om boken.

Författarna visar med all önskvärd tydlighet hur ord ändrar betydelse utan att vi kanske lägger märke till det. Vi kanske tror att vi vet vad ordet tolerans betyder. Den normala betydelsen har varit den man kan läsa i en ordbok. Där kan ordet tolerans förklaras så här:
"att erkänna och respektera andras övertygelser, seder och bruk utan att dela dem"

Idag har begreppet kidnappats av dem som styr det politiskt korrekta tänkandet. Idag räcker det inte med att erkänna och respektera andras övertygelser, man måste även dela dem, annars är man intolerant. Och vem vill vara intolerant?

Om man till exempel är emot fri abort, räcker det inte att man erkänner och respekterar fria aborter, man får inte vara emot aborter för då är man intolerant. För att slippa vara intolerant måste man ändra uppfattning och tycka att det är OK med fria aborter.

Om man är emot samboskap eller homosexuella handlingar gäller samma sak. man måste tycka att det är OK för att inte stämplas som intolerant.

I Sverige har man till och med ändrat lagstiftningen så att det till och med i vissa fall kan vara ett lagbrott att uttrycka uppfattningen att homosexuella handlingar är fel.

Genom att innehållet i ordet ändras vill man styra folks värderingar och sätt att tänka.

Som sagt, jag återkommer...

Mitt tidigare inlägg om boken kan du läsa här.