Några böcker fick vi med oss i flytten till Lettland och med jämna mellanrum går jag till bokhyllan för att leta efter någon bok att läsa, eller eventuellt läsa om. Förra veckan hittade jag en liten bok som jag läste sist på sjuttiotalet under den karismatiska väckelsen. Det var en av de många böcker som "alla" läste på den tiden. Boken heter "Vandring i Anden" och är skriven av den anglikanske prästen Micharl Harper. Idag kan man få tag på boken i flera antikvariat. Du kan hitta den om du googlar på titeln och/eller författaren.
Det var många "nya" saker som många av oss fick börja förhålla oss till, antingen vi var anglikaner eller frälsningssoldater. En liten intressant detalj i boken är hur Michael Harper förhåller sig till tungotal. Han skriver: "Talande i tungor är som ett sakrament, ett utvärtes, synligt tecken, på en inneboende nåd." Här använder han den klassiska definitionen på ett sakrament och så tycker han att tungomålstalande passar bra in på den beskrivningen.
Och varför inte? Den gamle kyrkofadern Augustinus räknade inte med två sakrament som lutheranerna eller med sju sakrament som katolikerna. För Augustinus fanns det ett odefinierat antal sakrament. För honom var t.ex. korstecknet ett sakrament, att be Fader Vår var ett sakrament och han hade inget behov av att fastställa hur många sakrament det faktiskt finns.
Där kommer Augustinus nära Frälsningsarméns syn att hela livet är ett sakrament (=helig handling) och att vi inte bör dela in livet i heliga och icke-heliga handlingar. För kristna borde alla handlingar vara heliga.
No comments:
Post a Comment