Det är inte lätt att vara lett (eller svensk för den delen)

Då vi flyttade till Lettland skrev jag ett inlägg om de olika otaliga myndighetsbesöken som krävdes för att vi skulle kunna bli registrerade i Lettland. Du kan läsa om det HÄR.

Men det visade sig då vi flyttade tillbaka till Sverige att det inte var så lätt att bli svensk igen efter några år utomlands. Det krävdes myndighetsbesök och lång väntan för att få lämna in en ansökan om att få bli svensk igen.

Men allra minst lätt var det medan vi bodde i Lettland. Då vi flyttade till Lettland hade vi fått ett beslut från Försäkringskassan i Sverige som gick ut på att vi skulle få stå kvar i Svensk försäkringskassa under tre år. Detta var ett undantag från de normala reglerna eftersom vi var "utsända" av Frälsningsarmén i Sverige.

Att stå kvar i svensk försäkringskassa fungerade utmärkt i teorin, men i praktiken fungerade det inte alls. Då vi hade ett återbesök hos vår husläkare i Nacka, kunde vi inte komma förbi registreringen i receptionen. Den vänliga damen bakom disken förklarade vänligt att vi inte fanns. Det tyckte vi var tråkigt att höra för vi visste ju att vi fanns. Först efter en lång stunds övertalning ringde sköterskan in till vår husläkare och då han sa "släpp in dom", lät sköterskan oss motvilligt passera.

Då vi senare skulle hämta gå till apoteket för att hämta ut det elektroniska receptet som vår husläkare hade skrivit ut var det svårare. Vi fanns ju inte, var kommentaren vi fick av den vänliga damen på apoteket. Visserligen fanns receptet som vår husläkare skrivit ut till oss, men eftersom vi inte fanns, kunde hon ju inte lämna ut medicinen till någon som inte finns. Det lät ju logiskt men vi gjorde vårt bästa för att bevisa att vi fanns. Vi visade våra svenska pass och körkort, men det hjälpte inte. Finns man inte så finns man inte. Vi fick gå ifrån apoteket utan medicinen. Dessbättre var inte medicinen av livsviktig natur, för om den varit det hade vi idag inte funnits på riktigt.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det inte är lätt att var lett, men att det inte heller är så lätt att försöka vara svensk, även om man aldrig varit annat än svensk i flera generationer. Har man flyttat utomlands och slutat existera är det lönlöst att försöka bevisa att man finns.

På väg hem...

Nu åker vi hem. Ja, det kan vara svårt att veta var hem är. I tre och ett halvt år har vi sagt varje gång vi skulle åka tillbaka till Riga att "nu åker vi hem". Men nu åker vi hem åt andra hållet. Vi har lämnat ifrån oss lägenhet, bil, kontor, nycklar, mobiltelefoner och allt annat.

Det var inte så lätt att bli lett då vi flyttade hit. Men å andra sidan är det inte så lätt att bli svensk heller. Det tänkte jag berätta lite mer om i morgon.

Hur blir det nu då? Vad händer i våra liv då det nya året tar sin början? Ja, det tänkte jag berätta lite mer om på onsdag.

Hur blir det med hemsidan, rupeba.se, i fortsättningen? Ja, det tänkte jag berätta lite om på torsdag.

Men idag tänkte jag framför allt be att få önska er alla ett Gott Nytt År! Om ni absolut måste skicka upp fyrverkeripjäser i kväll: Var försiktiga så att ni inte skadar er själva eller andra.

Peter Baronowsky

Borås Tidning om Frälsningsarmén i Lettland

Ja, vi hade ju besök i Lettland av en reporter och en fotograf från Borås Tidning. Det blev ett nio sidor långt reportage den 22 december. Reportaget finns inte på nättidningen, men här kommer några bilder från tidningssidorna:

´Gonatt´ - Ruts Lettlandsdagbok - Del 3

Nu har vi inte så många dagar kvar som ledare för Frälsningsarméns arbete i Lettland. För tre och ett halvt år sedan flyttade vi till Lettland och i några läsvärda blogginlägg beskrev Rut vårt inträde i Republiken Lettland. Här kommer del 3:

"Jag skulle ge mitt vittnesbörd. Jag tänkte att jag skulle inleda med att säga något på lettiska. Som tur var kontrollerade jag med min tolk vad det var jag höll på att säga och hon hann korrigera mig. Jag ville börja med att säga God afton! – Lab vakar!, men kom ihåg fel och höll i stället på att säga ”Ar labu nakti” – vilket betyder God natt! - ett uttryck som man bara använder när man går och lägger sig. Det hade nog inte varit så smart att börja min offentliga verksamhet här i Lettland med att önska alla gonatt! Jag bekände öppet vilket misstag jag hade hållit på att göra, till folkets stora jubel och applåder."

Läs mer

Ruts Lettlandsdagbok - Del 2

Nu har vi inte så många dagar kvar som ledare för Frälsningsarméns arbete i Lettland. För tre och ett halvt år sedan flyttade vi till Lettland och i några läsvärda blogginlägg beskrev Rut vårt inträde i Republiken Lettland. Här kommer del 2:

"Det har varit väldigt varma dagar här, sol och närmare 30 grader. Därför har vi haft fönstren på vid gavel. Som tur är har vi fönster både åt gatan och åt gården, så vi kan få till korsdrag, när det blir alltför varmt.

I går kväll när vi gick och la oss, var det väldigt varmt och vi hade fönstret i sovrummet, som vetter åt gatan, på vid gavel. Det är sannerligen inte som hemma på Nåttarövägen i Nacka, där de enda ljud som når in i sovrummet är koltrasten som sjunger upp sig vid fyratiden på natten. Här är det ett brusande trafikljud ute på gatan hela natten."

Läs mer

Ruts Lettlandsdagbok - Del 1

Nu har vi inte så många dagar kvar som ledare för Frälsningsarméns arbete i Lettland. För tre och ett halvt år sedan flyttade vi till Lettland och i några läsvärda blogginlägg beskrev Rut vårt inträde i Republiken Lettland. Här kommer del 1:

"Jag var nyopererad. Foten låg inlindad i ett stort bandage. Bara den yttersta delen av tårna stack ut framför bandaget. Stortån hade fortfarande en blodfläck fastän det gått fem dar sedan operationen, men foten fick inte komma i vatten. Jag hade inte särskilt ont, men dagen innan hade jag gått åtta gånger så mycket som de rekommenderade stegen mellan toaletten och sängen. Vi hade packat för resan till Lettland…"

Läs mer

Tomten avslöjad!

Så var det julafton. Det ringde på dörren, och vem var det som kom om inte tomten. En av småflickorna blev livrädd och gömde sig under köksbordet. Men till slut blev längtan efter att få julklappar starkare än rädslan, så hon lockades komma fram med en hand fast förankrad i farmors trygga hand.

Men då tomten böjde sig framåt för att tala till de små flickorna var det en av de andra småflickorna som tyckte sig känna igen pappas röst bakom tomtemasken. Hon var frimodig nog att ta tag i tomtens skägg och tomtens identitet var avslöjad. Där kan man verkligen säga att tomten fastnade med skägget i brevlådan.

Det är skillnad mellan religion och religion

(Bilden från Inblick)

Ibland kan det vara svårt att förstå hur folk tänker. Man säger att det är OK med spiritism i barnens adventskalender, medan det inte är OK att barnen ska få höra psalmsång i kyrkan.

Spiritismen i barnens adventskalender tar sig i uttryck i "Anden i flaskan" och många talar för att det inte alls är farligt att handskas med andar.

Jag undrar vad som skulle hända om man behandlade kristendomen på samma sätt som spiritismen. Tänk om nästa års adventskalender skulle handla om några barn som bad till Gud och hur de fick bönesvar. Jag kan inom höra de indignerade rösterna som talar om otillbörlig kristen påverkan.

Ja, det är verkligen skillnad på religion och religion.

Lucia

I Sverige är luciafirandet i självklarhet i alla "Dagis" och sedan uppåt i åldrarna. Här är ett klipp från Dagiset där ett av barnbarnen går.


I Lettland är luciafirande inte så vanligt. Men genom Svenska Ambassadens försorg kommer vi att få delta i ett par luciaframträdanden. Ikväll är det mottagning på svenska ambassaden med luciatåg, och i morgon är det stor konsert i den fullsatta domkyrkan, med medverkan av en svensk kör och flera kända lettiska musiker. Där kommer Frälsningsarmén att finnas med med sin julgryta vid utgången efter konserten. Ambassadören kommer också i år att tala om Frälsningsarméns arbete i Lettland i sitt tal.

Hallå Nyhetsflödet

Hallå, Nyhetsflödet, varför skriver ni så mycket om adventsfirandet i skolorna, kanske någon frågar. Ja, svarar jag, det är helt enkelt därför att alla skriver om det just nu. Nyhetsflödet skapar inte nyheter, det bara speglar det verkliga nyhetsflödet i tidningar och bloggar.

De senast dagarna har vi tagit in artiklar i detta ämne från Aftonbladet, Expressen, Metro, Världen idag, Dagen, Kyrkans Tidning och många bloggar. "Alla" skriver tydligen om det nuförtiden.

Och det kanske finns skäl till det. Skolverket har verkligen målat in sig i ett hörn genom att börja förbjuda det nästan alla vill. Skolverkets uppgift borde kanske inte vara att förbjuda inslag i skolan som blir lite extra högtidliga och speciella för barnen. Och det blir bara konstigare och konstigare för varje gång Skolverket yttrar sig i frågan. Skolverkets budskap till skolorna har blivit: "Ni får gärna gå till kyrkan för att fira advent, men ni får absolut inte tala om varför man firar advent."

Förbönens makt

Igår hade vi vår sista ledardag i Lettland. Alla officerare och ledare var samlade till en heldag i Riga. Vi hade också en intensiv förbönsstund för alla som ville ha förbön.

I förbindelse med den stunden delade jag ett utdrag ur Marcus Birros bok, "Släng alla kartor", som jag fick i födelsedagspresent. Birro berättar om sin ungdom och en stor del av sitt liv som ung vuxen då han var i det närmaste konstant berusad. Han gifte sig sedan och deras första och andra barn dog nyfödda i deras armar. Nu var Birros fru havande igen och Birro deltog en kväll i ett offentligt samtal på Älvsjömässan där han och en kvinnlig präst samtalade och där Birro berättade om de svåra stunderna som nybliven pappa. Och så skriver han:

"Just när jag skulle kliva upp ur fåtöljen och ta emot blommorna som en tjej från själva mässa kom med i sin famn förändrades mitt liv igen, från grunden, och för alltid.
   -Gå inte riktigt ännu, Marcus. Vi tänkte hålla förbön för sig, för Jonna och för barnet ni väntar.
   Jag var helt oförberedd på detta. Mer än så. Jag var på väg ut, ner från scenen. Det var mitt i den mediala hysterin runt Kvällsöppet och jag var spänd som en fjäder. Halvtimmen på scen, med befriande uppriktigt tal om Gud, sorg, tröst och barnlängtan, hade varit ett välkommet avbrott från känslan av beredskap som jag befann mig i, dygnet runt , just då.
   Jag tror inte att jag ens riktigt visste vad förbön var för något, ännu mindre hur det gick till. Jag trodde det handlade om små, krumma tanter med sjal på huvudet som tände ett ljus i kyrkan för sin make som hade dött trettio år tidigare. Något åt det hållet.
  Jag satte mig ner igen och hörde hur prästen först bad alla att stilla sig några sekunder innan hon sade:
   - Gud, vi ber dig för Marcus och Jonna. Vi ber särskilt för det kärleksbarn de väntar i detta nu. Vi ber att det kommer att bli bra för dem alla tre den här gången. Gud, håll din vakande hand över den här lilla familjen. I nåd och frälsning. Amen.
   Sedan. Nästan en minuts tystnad och efter det, försiktiga applåder som strax blev allt högre och högre.
   Då rasade den sista muren och jag grät som ett litet barn. Jag var helt oförberedd. Jag hade inte kunnat drömma om kraften i denna förbön. Om jag hade fått reda på att de skulle avsluta samtalet med en bön för vårt barn, hade jag antagligen, omedvetet om inte annat, förhållit mig en aning skeptisk, spelat med lite kanske, betett mig som jag inbillade mig att de förväntade sig att jag skulle bete mig. Lite som när man vill låna en hundring och får en femhundring.
   Men nu! Jag hade inte en chans. Andligheten invaderade mig. Jag stod skyddslös. Jag skakade i hela kroppen, benen bar inte. Det kändes lite som när man får ett hastigt sockerfall. Man blir darrig, illamående, yr och svag. Så kändes det. Fast bättre. Jag fick sitta ned på de låga trappstegen som ledde ner från scenen och min första fråga till prästen är pinsamt simpel men ändå så hjälplöst ärlig:
   -Vad hände egentligen?
   -Du har blivit rörd vid, sade prästen.
   Hon hade rätt. Det var exakt så det kändes. Jag har ägnat mycket tid att analysera mitt känsloliv. Lite slarvigt uttryckt kan man säga att det är det mitt författarskap går ut på. Att rota i det innersta. Jag är van vid det. Jag försökte också den här eftermiddagen att reda ut begreppen- Det var bara det att det inte var begrepp, det var något annat, något större, något kraftigare, något verkligare och något övernaturligt och mystiskt. På flera sätt är den där stunden fortfarande mer verklige för mig idag, än vad tusentals andra saker, som jag kan känna och ta på, är.
   Det var Gud som hände den där eftermiddagen och jag behöver inte rota i det mer än så. Det finns. Det är så verkligt något kan bli. Jag tackar Gud för den där förbönen. Allting gick bra dessutom. Deras böner gjorde skillnad.
  Livet blev sig aldrig mera likt efter den där blåsiga eftermiddagen. Jag är glad för det."
(Ur "Släng alla kartor" sid 273-274)