Söndagsmorgon den 25 september

Vi lever i en orolig och osäker värld. Tidningsrubrikerna börjar alltmer likna Jesu tal om de sista tiderna i Matteus 24 och Lukas 21 samt beskrivningarna i Uppenbarelseboken. Men avsikten med talet om den sista tiden i Bibeln har inte till avsikt att skrämma, utan att ge tillförsikt om en bättre framtid: "Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning." (Luk 21:28).

Under veckan har vi haft besök av officerarna från Östre Division i Norge som valde att ha sina officersmöten i Riga. Rut och jag har stått för undervisningen och officersgruppen har också fått möjligheten att göra studiebesök på Riga 2, det sociala centret i Riga samt göra en dagsutflykt till Sarkani och Skangal.

 

Officersgruppen från Östre division i Norge

Vardagsarbetet fortsätter på de många olika verksamheterna i Lettland och med jämna mellanrum kommer det in bildrapporter från de olika kårerna och institutionerna. Här är en bild från soppköket i Iecava, 40 minuter söder om Riga.

Ett vanligt veckoprogram på en kår i Lettland kan innehålla: soppkök, utdelning av matpaket, klädutdelning, duschar, tvättmaskiner, bibelstudium, soldatmöten, bönemöten, gudstjänster, söndagsskola och ungdomsmöten.

Ett tungt beslut under veckan var lägga ned verksamheten vid barnhemmet i Riga. Kommunen har sagt upp avtalet med vårt barnhem och efter den 31 december kommer vi inte längre att få några barn till barnhemmet. Orsaken till kommunens beslut är att behovet av barnhemsplatser har minskat och kommunen har gott om lediga platser på sina egna barnhem. Det är naturligtvis glädjande att behovet av barnhemsplatser har minskat, men det är tungt att säga upp en stor personlagrupp som har fungerat mycket bra under en lång tid. Speciellt tungt är det eftersom vi dagligen arbetar med att skapa arbetstillfällen för de människor vi möter. Och så måste vi själva säga upp....

Från den personliga sfären kan jag konstatera att Dagen Nyheter skriver att vår släkting Mikael "Musse" Håkansson har blivit historisk genom att slå ett nytt rekord. Han är den som har spelat flest elitseriematcher i Sverige någonsin. Mikael är sonson till Edith och Erik Håkansson ett färgstarkt officerspar i Sverige under många år.

Nu är det söndagsmorgon och snart dags att gå ned till förmiddagsgudstjänsten på Riga första kår. Snart är det ny vecka och då är det dags att åka ned till Daugavpils för en tvådagars ledarsamling med alla våra ledare.

Ha en välsignad vecka.
Peter Baronowsky

Besök från Island

Under helgen hade vi besök av Ester och Wouter van Gooswilligen, kårledare för en pionjärkår på Island. Inför besöket mindes jag den fantastiska rapport som Ester skrev en natt 2007 efter ett alldeles speciellt möte. Detta måste du läsa:

Vi har vært vitne til under og mirakler

Under besöket hann vi med en gudstänst på Riga första kår och en promenad på Jurmalastranden. Ester fick till och med göra ett försök att gå på vattnet. Undrens tid är inte förbi. I alla fall inte i Jurmala där det är så långgrunt!

/PB

Tack för alla kommentarer!

Tack!

Ja, nu har jag kommit till vägs ände med mitt personliga vittnesbörd. Det blev fjorton delar.
Ett stort tack för alla uppmuntrande kommentarer på mail, bloggen, FaceBook och på Blod & Eld.

Om du har missat något av avsnitten finns de samlade här.

Mitt vittnesbörd – Del 14 – Vägen vidare

Nu är vi framme i nutid och då man ser tillbaka på mitt långa vittnesbörd kanske någon undrar varför vi inte blev officerare tidigare. Det är absolut en befogad fråga. Det är ju inte så vanligt att man blir officer då man blivit en bit över 60 år gammal. Mitt svar är att jag tror att Gud har en perfekt plan för varje människas liv och Guds plan för våra liv var att vi skulle bli officerare just då vi blev det. Det kan naturligtvis också ha varit så att han kallade oss till officerare tidigare, men att vi var så upptagna att utföra Guds verk att vi inte hörde hans kallelse. För min del tror jag på det första alternativet.

En annan fråga som jag fått under den här serien är hur Frälsningsarméns ledning i Norge reagerade då det hände så mycket underliga saker på bibelhelgerna på Jelöy. Hur de reagerade vet jag egentligen ingenting om. Ledningen var säkert välinformerad om vad som hände. Jag tror till och med att ledningens barn var närvarande på dessa samlingar. Men, som sagt, jag hörde aldrig något negativt om detta från ledningen. Men vad skulle man säga? Ungdomar blev frälsta, soldater och officerare…

Däremot har jag fått frågan på officerskurser i Norge. En bekymrad officer kunde fråga: ”Men Peter vad gör du då ungdomarna tappar fattningen och ´hänger i gardinerna´ och ligger och skrattar vid botbänken”. Då brukar jag svara att då tar jag det bara lugnt. Har jag försökt att få ungdomarna lite upphetsade för Jesus så är inte min första tanke hur jag ska kyla av dem då de äntligen har blivit tända för Jesus. Och så tänker jag tillbaka hur det var för mig själv för många år sedan…

Många av våra vänner från väckelsen på sjuttiotalet finns inte längre kvar i Frälsningsarmén. Många tjänar Herren i andra sammanhang. Men jag tror fortfarande på Frälsningsarmén!

På våra FA-kunskapskurser för anställda på Lännersta började vi alltid kurserna med att be kursdeltagarna skriva ned en definition av vad Frälsningsarmén är. Många kursdeltagare jobbade på Myrorna och kunde ha en ganska vag bild av Frälsningsarmén. En muslim som jobbade på Myrorna skrev som sin definition ”En armé som frälser människor.” Det tycker jag är en bra definition.

Jag tror på en Frälsningsarmé som vågar vara det den heter. Som förstår vilken kraft det ligger i att vara en armé upprest av Gud för att förändra den här världen.  Jag tror på en armé som vågar ta till sig bilden av att vara en armé med ett alldeles speciellt uppdrag att leda människor fram till frälsning. En armé som inte skäms för vad den är utan vågar gå ut i sina uniformer och med sina fanor. En armé som består av blods- och eldssoldater. Frälsta och renade i Jesu blod och fyllda av den Helige Andes eld. En armé som i Andens kraft kan förvandla människor och samhällen. Jag tror på en sådan Frälsningsarmé.

Ja, det är så här långt vi har kommit nu i livet. Vi är fortfarande ”unga” och fulla av förväntan på vad Herren ska öppna för vägar i framtiden.

Jag hade tänkt skriva ett kort vittnesbörd, men det ena har påmint mig om det andra. Jag har försökt att inte ta med för mycket detaljer för att inte trötta ut er i onödan. Tack för att ni orkat läsa så här långt….

Peter Baronowsky

Mitt vittnesbörd – Del 13 – Lettland

Så flyttade vi till Lettland sommaren 2009. Det var en stor omställning. Men vi var beredda på det. Vi visste att detta var rätt väg för oss just då.

Vi har fantastiska medarbetare i Lettland. Det är fantastiskt att vara en del av en växande armé. Vi har nu varit i Lettland i två år och på våra sju kårer och fyra utposter har man under de två åren invigt mer än fyrtio soldater och mer än tjugo juniorsoldater. Vi har just nu åtta kadetter på officersskolan och om alla klarar sig fram till ordinationen sommaren 2012 ökar vi antalet lettiska officerare med 72 procent!!

I en liten by med miserabla förhållanden bor det sjuttio människor. De flesta vuxna är alkoholister. I byn finns det arton barn. Tio barn är juniorsoldater i Frälsningsarmén och flera är på gång. Det betyder att just nu tio procent av byns befolkning är juniorsoldater i Frälsningsarmén. Finns det någon annan plats på jorden som slår det??

Det är fantastiskt att få vara en del av en växande armé. Gud gör fantastiska saker som ingen människa skulle kunna åstadkomma. Men det kan ni ju läsa om regelbundet på www.rupeba.se.

På Riga första kår möter man en ungdomlig församling. Cirka 60 procent av mötesbesökarna en vanlig söndag är ungdomar under trettio år. Fyra av de nuvarande kadetterna och en av kandidaterna till nästa år kommer från den kåren.

På Riga andra kår kommer runt hundra personer till gudstjänst två gånger i veckan. Många av mötesbesökarna är hemlösa. Av de cirka tjugo soldaterna har många en bakgrund med hemlöshet, kriminalitet och missbruk. Att se dessa frälsta och upprättade soldater i sina prydliga uniformer är stort. Flera av våra officerare och kadetter kommer själva från ett liv i missbruk och kriminalitet.

Den gångna veckan hade vi utvecklingssamtal med kårledaren i Drusti. Om man svänger av huvudvägen mot Ryssland och åker 16 km på en knappt farbar grusväg, kommer man till Drusti. En liten landsortsby med en befolkning på några hundra människor. Där finns en ensam frälsningsofficer som driver utposten i Drusti. För ett år sedan invigde man de två första frälsningssoldaterna i byn och vid vårt besök berättade kårledaren att hon just avslutat en ny soldatförberedelseklass och att fyra nya soldater ska invigas nästa månad.

I en annan utpost, Seda, nära den Estniska gränsen har vi en annan nystartad utpost som har haft två soldatinvigningar och en juniorsoldatinvigning.

I Liepaja på västkusten invigde vi fem soldater och sju civilmedlemmar förra sommaren.

Bauska började året med att inviga tre soldater och nio civilmedlemmar.
De allra flesta kårerna växer. Inte explosionsartat men långsamt och stadigt.

Även om kårerna växer så är nöden är fortfarande stor. Förra året serverade vi 74.000 portioner mat. De flesta kårer har soppkök, matutdelning, klädutdelning, duschar och tvättmaskiner, samtidigt som de har ett vanligt svenskt kårprogram med gudstjänster, hemförbund, bönemöten, bibelstudier och soldatmöten.

I december förra året öppnade vi vårt nya sociala center i Riga som betjänar Rigas fattigaste invånare. Du kan läsa mer på Lettlandsbloggen

Det är stort att få vara med i en växande armé. Vi har verkligen mycket att tacka Gud för.

Nu börjar vi närma oss nutid. Men det kommer ytterligare ett avslutande avsnitt i mitt vittnesbörd.

/PB

Mitt vittnesbörd - Del 12 – Nytt uppbrott

Vi hade varit ledare för Frälsningsarméns Sociala Institut i tjugo år! Det var som om den Helige Ande viskade i mitt öra: ”Det är inte så att det är dåligt det ni gör, men det kanske räcker nu.” Då jag hörde det kunde jag bara hålla med.

Vid nästa sammanträde med chefsekreteraren talade i om att vi tänkte sluta till sommaren 2009. Vi hade inga fasta planer, vi funderade till och med att gå i tidig pension då.

Någon tid efter sammanträdet med chefsekreteraren frågade vi ledningen i Norge om de hade någon användning för oss. De hade de och de inbjöd oss till ett sammanträde med kommendören och chefsekreteraren i Norge.

Någon vecka senare, innan vi åkt till vårt sammanträde i Norge blev vi uppkallade till ännu ett möte med chefsekreteraren i Sverige. Vid det mötet fick vi erbjudande om att få andra arbetsuppgifter i Sverige. Vi fick också frågan om vi kunde tänka oss att bli ledare för Frälsningsarmén i Lettland. Jag kommer inte ihåg vad vi svarade spontant under sammanträdet, men både Rut och jag reagerade mycket bestämt och tänkte att till Lettland kunde vi absolut inte tänka oss att resa.

Efter ytterligare någon vecka satt vi i bilen på väg till Norge och sammanträdet med Frälsningsarmén ledning där. Bilresan tar närmare åtta timmar och långa stunder satt vi tysta försjunkna i egna tankar. Efter en sådan lång stund av tystnad sa den ene av oss, jag kommer inte riktigt ihåg vem det var: ”Tänk om det är meningen att vi ska åka till Lettland i alla fall?”. Den andre svarade att det var konstigt för jag satt och tänkte samma sak. Den Helige Ande hade tydligen viskat samtidigt i våra öron att det kanske var dags för Lettland. Jag kom ihåg ett löfte som jag gav trettio år tidigare om att jag var villig att åka vart som helst, när som helst om bara Gud talade om det så att jag var säker på att det var Han. Löften förpliktigar!

Den gången handlade det om att i skulle åka till ett folk ”vars språk vi förstod”. Den här gången handlade det om att åka till ett folk vars språk vi definitivt inte förstod.

Vi hade ett givande samtal med kommendören och chefsekreteraren i Norge. Därefter åkte vi tillbaka till Stockholm och talade om för den svenska chefsekreteraren att vi kunde tänka oss att tacka ja till erbjudandet om att bli ledare för Frälsningsarmén i Lettland. I samma andetag talade vi om att vi trodde det var nödvändigt att vi blev officerare om vi skulle vara ledare för alla andra officerare i Lettland. Så blev det. Vi blev löjtnanter utan att gå igenom Officersskolan, men ledningen tyckte kanske att vi hade utbildning nog då vi hade undervisat på flera olika officersskolor under de senaste trettio åren.

Så började förberedelserna för att flytta till Lettland. Huset skulle säljas och alla våra ägodelar skulle magasineras på trettio kubikmeter i ett förråd hos Shurgard i Hägersten.

Mitt i sommaren 2009 flyttade vi till Lettland. Det ska jag skriva några rader om i nästa inlägg.

/PB

Mitt vittnesbörd – Del 11 – Skrivandet

Jag höll nästan på att glömma det. Jag måste ju skriva om skrivandet. Det sysselsätter mig  minst ett par timmar varje dag, sju dagar i veckan, året runt. Normalt sker det någon gång mellan 4 och 7 på morgonen. Jag måste skriva några ord om vår kallelse att skriva.

Tider förändras och vi började förstå att dagens värderingar skapas på internet. Vi läste mycket från kristna websajter och blev bedrövade hur dåligt grundade i Guds ord många unga kristna var. Mycket av det unga postmoderna kristna tänkandet handlade om att allt är relativt. Också Jesus. Värderingar var inte längre fasta utan allt berodde på hur man kände det själv. Det som känns rätt för mig, måste vara rätt.

Istället för att vara grundfästade i tron på Jesus, var det som om man gjorde sin egen Jesus. Vi hörde ofta ”Min Jesus är inte sån!” Många skapade en egen Jesus som man kunde tillbe. Och denne Jesus hade alltid samma värderingar som de själva tycker att han borde ha. Men varför ska man hitta på en egen Jesus. Han finns ju redan. På riktigt.

Vi började förstå att dagens värderingar inte skapas i kyrkan utan på internet. Vi kände en kallelse att finnas med på nätet som en röst som stod upp för klassiska kristna värderingar och klassisk kristen tro.

Det var då vi startade vår webtidning rupeba.se. Sedan starten i april 2008 har vi publicerat tusentals inlägg och haft många hundratusentals besök på hemsidan.

Rut och jag har var för oss under många år fört journal över vår dagliga vandring med Herren. Vi läser ett kapitel om dagen i Bibeln och ber Herren att ge oss ”vårt dagliga bröd” för dagen. Ett ord av uppmuntran, ett löfte att ta till sig, en uppmaning, en bön att be eller något annat som Anden säger genom bibelordet. Så skriver vi ned vad Herren visar oss i det kapitlet och bär det med oss under dagen.

Från många års journaler började Rut publicera Dagens Andakt på vår hemsida och efter ett år gav vi ut ”Dagboken”, en andaktsbok med en andakt för varje dag. Sven Ljungholm översatte andakterna till engelska på vår engelska sida på rupeba.se, och Marianne Spoor översatte andakterna till norska till vår norska sida. Den engelska versionen av ”Dagboken” kommer nog att tryckas inom kort.

Jag har skrivit några mindre böcker med bibelstudier och en bok om bibeltolkning som finns tillgängliga som pdf-filer.

Men vi har undervisat i så många år och hoppas att vi en dag ska ha tid att göra färdigt alla tankar och utkast till böcker som ligger färdiga.

Om vi får tid någon gång så kommer det ett antal böcker som redan nu är påbörjade:
- Gåvoboken. Du är rikare än du tror
- Förlåtelseboken. Om att kunna ta emot och ge ut förlåtelse
- Lärjungaboken
- Äktenskapsboken

Om vi får tid någon gång...

Vi behöver i vår tid röster som vågar stå upp för Kristus, kristen tro och kristna värderingar. Din röst behövs också.

Men nu ska det handla om nästa uppbrott. Det återkommer jag till i nästa avsnitt.

/PB