Så var det med Brengle…

Jag har just läst en biografi om Samuel Logan Brengle, skriven av Alice R. Stiles. Det var många år sedan jag sist läste den boken. Här kommer några glimtar.

Brengle berättar om sitt första möte med Frälsningsarmén:
”Det var några saker som väckte mitt intresse då jag först mötte Frälsningsarmén. Det ena var deras självuppoffrande ande, det andra var deras kraft. Jag kommer aldrig att glömma då jag gick ned till Bostons första kår och mötte den befälhavande officeren. Majoren kom in och blåste i sin trumpet, marscherande rakryggad och med spänst. Han predikade med eld och kraft. Dessa salvationister var så annorlunda än teologistudenterna som var så mjuka och lätta, så kraftlösa jämfört med män som denne Gay.” I detta möte föddes en tanke i Brengle: ”Detta är mitt folk”.

Många år senare tillfrågades Brengle om hur han förberedde sin predikningar.
”Han svarade att han förberedde predikningarna genom att förbereda sitt eget hjärta. För detta var det viktigaste bönen och bibelläsningen som var de viktigaste faktorerna. Brengle menade att många gjorde misstaget att använda mer tid att förbereda sina predikningar än de gjorde att förbereda sitt eget hjärta, sina känslor och sin tro. Resultat av detta, menade Brengle, var att det blev vackra ord utan värme.”
Då Brengle blev äldre och närmade sig pensionsåldern skrev han om sitt kommande liv som pensionär:
”Jag kommer att be mer för mina kamrater som är på fältet i strid, jag ska meditera mer och läsa och tänka över Bibeln ännu mer. Sedan är det brev som jag kan skriva till kämpande officerare, brev till missionärer, brev till dem som lider och brev till dem som är ensamma.
Jag kommer att ha mycket att göra. Om jag inte kan leda en kår eller en division, eller delta i överläggningar, eller hålla storslagna kampanjer, så kan jag tala med min grönsakshandlare, läkare, brevbärare, om Jesus som korsfäst och förhärligad och om det eviga livet. Jag kan bära min uniform och gå till kåren och ge mitt vittnesbörd. Jag kan fortsätta att bry mig om barnen och de unga. Medan jag gör det kan jag ha förhoppningen att hålla min egen ande levande och ungdomlig.”

Och ännu många år senare skriver Brengle:
”Snön från sjuttio vintrar finns på mitt huvud, men solskenet från sjuttio somrar finns i mitt hjärta. Förbleknandet och de fallande löven från sjuttio höstar tynger min själ, men uppståndelselivet som visar sig i blommor och träd, fåglarnas återvändande sång, de forsande älvarna och den ljumma, sköna vinden av sjuttio vårar gläder min ande.”

Ja där var det många tänkvärda ord från Brengle. Både för dem som närmar sig pensionsåldern och för dem av oss som fortfarande är unga.

/PB