På soptippen

Vi hade flyttat hela helgen. Huset svämmade av kartonger och emballage som flyttfirman använt för att paketera vårt hem tre år tidigare då vi skulle flytta till Lettland. Vi hade stort behov av att bli av med allt emballage för att kunna ta in nästa kartong i huset för att packa upp.

Vi hade passerat kommunens Återvinningscentral några gånger och tagit reda på öppettiderna. Det här var en stor bemannad återvinningscentral där man körde in med bilen och stannade vid de olika stationerna för att kasta olika slags avfall i olika containers.

På lördag skulle Återvinningscentralen vara öppen mellan 09.00 och 13.00. Jag åkte dit för att tömma den överfyllda minibussen på emballage. Men då jag skulle köra in var infarten blockerad av en bom. Jag visste inte hur man skulle göra så jag körde åt sidan för att betrakta alla andra som också skulle besöka Återvinningscentralen. De körde fram till bommen och viftade med ett kort framför en kortläsare och så öppnades bommen.

Men jag kom inte in. Jag hade inget kort att vifta med. Så jag lämnade bilen utanför och gick till fots in på området för att hitta någon som kunde tala om för mig var jag kunde få ett sånt kort, så jag också skulle kunna vifta mig igenom bommen. Efter en stunds promenerande såg jag en stuga, och genom fönstret såg jag att det fanns några gulklädda män därinne. Det regnade och de hade sökt skydd i den lilla stugan.

Då de såg att jag närmade mig stugan kom en av dem ut. Jag tror han var chefen, för han uppträdde väldigt myndigt. Jag förklarade för honom att jag skulle behöva ett sånt kort som alla andra hade för att komma in på Återvinningsområdet. Dem gule mannen talade då om att jag måste ringa kommunen för att få ett sånt kort. Men, sa jag, det är lördag och sedan är det långhelg och kommunen kommer inte att ha öppet förrän onsdag, och jag behöver bli av med mitt emballage nu.

Nej, svarade den gule mannen. Regler är regler och han hade inte tillåtelse att släppa in någon utan kort. Jag förklarade att jag just flyttat in i kommunen och inte haft möjlighet att ringa kommunen ännu för att få mitt viftkort. Det var egentligen inte tillåtet, sa då den gule mannen, men han skulle släppa in mig i alla fall.

Han hade vid det laget upptäckt texten på min jacka. Där stod det på norska Frelsesarmeen, men den gule mannen var språkkunnig och frågade mig: "Är du med i Frälsningsarmén?" Jag svarade att det var jag. Då kom en lång harang om Frälsningsarméns förträfflighet, medan alla andra (här kom det en massa svordomar som jag inte får skriva här på rupeba.se) handlar bara om mammon.

Vi gick tillsammans i regnet, jag och den gule mannen, bort till bommen som han uppenbarligen tänkte öppna för mig. Den gule mannen frågade hur länge jag hade varit med i Frälsningsarmén och jag svarade att jag bara hade varit med i Frälsningsarmén i femtio år. Det kom ytterligare några uppskattande ord från den gule mannen om Frälsningsarmén och sen sa han med ett leende: "Femtio år? Hur många har du frälst?"

Jag gick inte in i någon teologisk diskussion om vem det är som frälser och hur det går till. I stället berättade jag att jag just kommit hem från Lettland där jag arbetat för Frälsningsarmén. Jag berättade hur folk hade det där och vad Frälsningsarmén gjorde.

Svordomarna från den gule mannen upphörde och han var tyst en lång stund. Sedan berättade han att han faktiskt mådde dåligt då han såg vilka bra saker som vi svenskar kastade på soptippen då det fanns människor så nära oss som faktiskt inte hade någonting alls. Och så kom det några uppskattande ord om att det faktiskt fanns folk som ville göra något för dem som inte hade något.

Vid det laget hade vi kommit fram till bommen, som han öppnade för mig med sitt viftkort. Jag körde in och tömde minibussen och då jag körde därifrån, vinkade den gule mannen farväl till mig.

Nu är det snart dags att köra ett nytt lass till Återvinningsstationen. Det är bäst att jag ringer kommunen och ber att få ett viftkort. Eller, kanske inte. Om jag hade haft ett viftkort, hade jag ju aldrig fått ha det fina samtalet med den gule mannen.