Ny serie om Efesierbrevet

På torsdag den 10 januari börjar en serie bibelstudier från Efesierbrevet på rupeba.se.
      Under tiden vi bodde i Norge skrev jag regelbundet i "Krigsropets Bibelskole" med en lektion per nummer. Serien om Efesierbrevet var en av de serier jag skrev.
      Serien består av elva lektioner och kommer att publiceras de närmaste elva torsdagarna översatt till svenska och varsamt redigerat. Här kommer en översikt över lektionerna:

1/  Från Frälsningsvisshet till andlig krigföring
2/  Våra personliga välsignelser
3/  I honom
4/  Vila och vandra
5/  Gud har förberett gärningar för oss
6/  Bön i Efesierbrevet
7/  Kristi kropp
8/  Gåvor och uppgifter
9/  Tjänstgåvor
10/ Helgelse
11/ Översikt och sammanfattning

Tidig söndagsmorgon den 6 januari

Veckorevy över den gångna veckan från min personliga utkikspunkt på livet

Ännu en vecka har passerat. Veckan har för vår del huvudsakligen handlat om att bära kartonger och möbler. Vi har också tillbringat en god del tid grävande i kartongerna där vi förvånat upptäcker saker vi glömt som varit nedpackade och magasinerade i tre och ett halvt år.

Lettland  känns nästan overkligt nu. Våra kvällspromenader nedför Brivibasgatan, genom Gamla Stan i Riga, ned till stranden av floden Daugava där vi brukade ha vår kvällsbön. Det var så naturligt och hemtamt att gå där och nu känns det overkligt som i en annan värld.

Vi får rapporter från Lettland att arbetet fortsätter att växa och expandera. Den rysktalande kåren nere i Lettlands sydöstra hörn upplever en dramatisk tillväxt. Här fick vi lite bilder från julhelgen på kåren i Daugavpils.

HÄR kan du se många fler bilder från julfirandet i Daugavpils

I somras startade vi två nya kårplanteringar. I Saldus har Frälsningsarmén inte haft någon verksamhet tidigare. Vårt öppningsmöte i september var ett friluftsmöte, eftersom vi inte hade hunnit skaffa en lokal vid den tidspunkten.

Friluftsmöte i Saldus

Nu i veckan fick vi också rapporter om det först inomhusmötet i Saldus i hyrda lokaler.

Se många fler bilder från mötet i Saldus HÄR.

Vi ber att tillväxten i Lettland ska fortsätta och att Guds rike även ska växa i Sverige, Skandinavien, Europa och intill världens ände.

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

Trons glasögon

Jag fick den här hälsningen av en god vän före jul. På svenska blir det ungefär: "En del människor tror därför att de ser, jag ser därför att jag tror".

Tron gör att vi ser saker som vi annars inte skulle kunna se. Jesus säger att hans lärjungar ser det som andra inte ser: "Ännu en kort tid, och världen ser mig inte längre, men ni skall se mig, ty jag lever, och ni kommer att leva." (Joh 14:19).

Då Jesus väckte upp Lasarus från de döda sa han: "Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?" (Joh 11:40)

Tron gör att vi ser det som annars inte är synligt. Den som profeterar har "sett" något som de andra inte "sett". Med trons glasögon framträder en helt annan verklighet än den som är synlig för alla.

Den som inte betraktar världen med trons glasögon får bara en begränsad syn. Den som tror ser därför att han tror.

På soptippen

Vi hade flyttat hela helgen. Huset svämmade av kartonger och emballage som flyttfirman använt för att paketera vårt hem tre år tidigare då vi skulle flytta till Lettland. Vi hade stort behov av att bli av med allt emballage för att kunna ta in nästa kartong i huset för att packa upp.

Vi hade passerat kommunens Återvinningscentral några gånger och tagit reda på öppettiderna. Det här var en stor bemannad återvinningscentral där man körde in med bilen och stannade vid de olika stationerna för att kasta olika slags avfall i olika containers.

På lördag skulle Återvinningscentralen vara öppen mellan 09.00 och 13.00. Jag åkte dit för att tömma den överfyllda minibussen på emballage. Men då jag skulle köra in var infarten blockerad av en bom. Jag visste inte hur man skulle göra så jag körde åt sidan för att betrakta alla andra som också skulle besöka Återvinningscentralen. De körde fram till bommen och viftade med ett kort framför en kortläsare och så öppnades bommen.

Men jag kom inte in. Jag hade inget kort att vifta med. Så jag lämnade bilen utanför och gick till fots in på området för att hitta någon som kunde tala om för mig var jag kunde få ett sånt kort, så jag också skulle kunna vifta mig igenom bommen. Efter en stunds promenerande såg jag en stuga, och genom fönstret såg jag att det fanns några gulklädda män därinne. Det regnade och de hade sökt skydd i den lilla stugan.

Då de såg att jag närmade mig stugan kom en av dem ut. Jag tror han var chefen, för han uppträdde väldigt myndigt. Jag förklarade för honom att jag skulle behöva ett sånt kort som alla andra hade för att komma in på Återvinningsområdet. Dem gule mannen talade då om att jag måste ringa kommunen för att få ett sånt kort. Men, sa jag, det är lördag och sedan är det långhelg och kommunen kommer inte att ha öppet förrän onsdag, och jag behöver bli av med mitt emballage nu.

Nej, svarade den gule mannen. Regler är regler och han hade inte tillåtelse att släppa in någon utan kort. Jag förklarade att jag just flyttat in i kommunen och inte haft möjlighet att ringa kommunen ännu för att få mitt viftkort. Det var egentligen inte tillåtet, sa då den gule mannen, men han skulle släppa in mig i alla fall.

Han hade vid det laget upptäckt texten på min jacka. Där stod det på norska Frelsesarmeen, men den gule mannen var språkkunnig och frågade mig: "Är du med i Frälsningsarmén?" Jag svarade att det var jag. Då kom en lång harang om Frälsningsarméns förträfflighet, medan alla andra (här kom det en massa svordomar som jag inte får skriva här på rupeba.se) handlar bara om mammon.

Vi gick tillsammans i regnet, jag och den gule mannen, bort till bommen som han uppenbarligen tänkte öppna för mig. Den gule mannen frågade hur länge jag hade varit med i Frälsningsarmén och jag svarade att jag bara hade varit med i Frälsningsarmén i femtio år. Det kom ytterligare några uppskattande ord från den gule mannen om Frälsningsarmén och sen sa han med ett leende: "Femtio år? Hur många har du frälst?"

Jag gick inte in i någon teologisk diskussion om vem det är som frälser och hur det går till. I stället berättade jag att jag just kommit hem från Lettland där jag arbetat för Frälsningsarmén. Jag berättade hur folk hade det där och vad Frälsningsarmén gjorde.

Svordomarna från den gule mannen upphörde och han var tyst en lång stund. Sedan berättade han att han faktiskt mådde dåligt då han såg vilka bra saker som vi svenskar kastade på soptippen då det fanns människor så nära oss som faktiskt inte hade någonting alls. Och så kom det några uppskattande ord om att det faktiskt fanns folk som ville göra något för dem som inte hade något.

Vid det laget hade vi kommit fram till bommen, som han öppnade för mig med sitt viftkort. Jag körde in och tömde minibussen och då jag körde därifrån, vinkade den gule mannen farväl till mig.

Nu är det snart dags att köra ett nytt lass till Återvinningsstationen. Det är bäst att jag ringer kommunen och ber att få ett viftkort. Eller, kanske inte. Om jag hade haft ett viftkort, hade jag ju aldrig fått ha det fina samtalet med den gule mannen.

Vad händer nu på rupeba.se?

Vad kan man förvänta av rupeba.se under 2013? Kommer det att bli stora förändringar nu då jag inte förvärvsarbetar längre?

Jag tror inte att jag kommer att lägga ner mer tid på att skriva på rupeba.se. Jag har även tidigare under flera år lagt ned väldigt många timmar i veckan på rupeba.se, och detta under ett väldigt hektiskt arbetsliv.

rupeba.se har betytt mycket för många människor. Då man kollar på olika topplistor för kristna sajter i Sverige ligger rupeba.se bland de mest besökta sidorna.

Men framför allt har rupeba.se betytt mycket för mig personligen. För det första har det varit ett sätt att fullgöra min kallelse från Gud. Dessutom har hemsidan för mig personligen varit en frizon där jag kunnat vila tankarna på något annat än vardagslivets alla krav.

Jag började skriva 2008. Frälsningsarmén genomförde då en stor omorganisation och jag kände mig inte hemma i den nya formen och kände ingen entusiasm för att arbeta i den nya organisationen. Hemsidan blev då ett område där jag fick utlopp för min entusiasm.

Under åren i Lettland arbetade vi i ett högt tempo med ett stort ansvar för många människor och många verksamheter. Under den tiden var hemsidan en plats där jag fick vila tankarna på något helt annat.

Nu går vi in i en ny epok. Ett nytt år och en ny livssituation. Vad kommer att hända på rupeba.se?
Jag räknar med att det dagliga Nyhetsflödet kommer att fortsätta. Det är en viktig informationskälla för den som vill följa med vad som händer inom kristenheten i Sverige och internationellt.

Jag räknar också med att fortsätta med Tidig Söndagsmorgon, min veckorevy från min personliga utkikspunkt på livet.

På söndagarna kommer jag att lägga ut söndagens texter enligt kyrkoåret med en kommentar. Det har jag för övrigt redan börjat med.

Jag räknar med att fortsätta publicera mini-kommentarer till den dagliga bibelläsningen. Jag har hittills skrivit över tusen kommentarer och jag har bara några få bibelböcker kvar att skriva om. Kommentarerna har bara funnits på nätet och inte i min dator. Jag har börjat ladda ned dem som pdf-filer för att de inte ska gå förlorade om internet skulle sluta fungera en dag. Du kan följa det arbetet om du går in på knappen Affären i vänsterspalten på hemsidan.

Jag kommer också att ta upp Bibelskola på nätet som har varit ganska passivt sedan vi flyttade till Lettland. Jag räknar med att publicera ett nytt avsnitt varje onsdag. Jag tror att det materialet kan vara bra för både självstudium och bibelsamtal i grupp.

Detta var inga löften. Bara några tankar inför det nya året. Du är välkommen att följa med in i det nya året och själv upptäcka vad som händer.

Peter Baronowsky

Vad händer nu?

Vad kommer ni att göra nu? Den frågan har Rut och jag fått många gånger den sista tiden. Hur blir livet efter Lettland? Vad ska vi använda vår tid och energi till?

För det första, som jag redan sagt, skrev vi under i vår Officersförbindelse att vi lovade att tjäna Gud så länge vi lever. Och vi är inte helt döda ännu, även om vi börjar närma oss pensioneringen.

Jag har flera gånger sagt att då jag går i pension ska jag börja tjäna Gud på heltid. Ta inte illa upp för formuleringen. Jag menar inte att alla ni andra i aktiv tjänst inte tjänar Gud på heltid. Det gör ni verkligen. Jag menar bara att vi ska börja tjäna Herren på heltid på ett annat sätt.

Vi är inte riktigt mogna ännu att sätta oss på parkbänken och mata duvor. Duvorna får ursäkta. De får vänta ett tag.

Så, vad ska vi då göra?

1/ Vi tänker fortsätta att arbeta med hemsidan www.rupeba.se. Den första april fyller hemsidan fem år. Jag tänker skriva lite mer i morgon vad ni kan förvänta att se på vår hemsida under 2013.

2/ Vi har under många år fått inbjudningar att tala på konferenser, mötesserier, kurser och andra tillställningar. Vi räknar med att kunna fortsätta med det om någon ber oss komma. För 2013 har vi redan fått kallelser att tala i Norge, Danmark och Sverige.

3/ Vi räknar med att publicera Ruts andaktsbok på norska under vårterminen. Dessutom räknar vi med att ge ut ytterligare någon bok under 2013.

4/ Vi räknar med att Herren ska ge oss nya projekt att engagera oss i. Vi vet vi inte vad, men det är alltid spännande att se vilka dörrar som Herren kommer att öppna.

På flyget

Jag satt och läste en bok på flyget hem från Riga. Boken hade jag just fått i julklapp. Den handlade om Francois Genouds gåtfulla liv i och efter andra världskriget. På framsidan av boken fanns ett stort rött Hakkors. Efter en stund la jag ifrån mig boken på det tomma sätet mellan mig och en ung man i trettioårsåldern. Jag slumrade nog till en stund, för min granne väckte mig och ville fråga om boken som låg mellan oss.

Han berättade att han var jude, född i Azerbadjan och uppvuxen i Moskva. Han undrade naturligtvis om boken jag läste och om hakkorset på framsidan.

Jag berättade lite om boken och frågade om han var troende jude och det var han. Han berättade att han besökt Israel ett femtontal gånger. Hans namn var Samir och orsaken till att hans föräldrar givit honom ett arabiskt namn var för att han inte skulle behöva utsättas för det som många judar blev utsatta för. Jag berättade för honom att jag var kristen och arbetade för Frälsningsarmén. Han hade aldrig hört talas om Frälsningsarmén men jag berättade lite mer för honom om vad Frälsningsarmén var och är.

Vi talade om förhållandena i de baltiska staterna och om situationen i Ryssland. Vi talade också om det mirakulösa i att judarna har lyckats förbli ett folk, utan att ha ett eget på land på jorden i tvåtusen år. Jag berättade också att många kristna i Sverige har ett oerhört starkt engagemang för staten Israel och det judiska folket. Det gjorde honom både förvånad och glad.

Då vi skildes önskade jag honom Guds välsignelse och ett gott nytt år och Samir besteg för första gången svensk jord, stärkt av vissheten att det fanns människor i Sverige som brann för staten Israel i en annars så Israelfientlig värld.