I förbindelse med den stunden delade jag ett utdrag ur Marcus Birros bok, "Släng alla kartor", som jag fick i födelsedagspresent. Birro berättar om sin ungdom och en stor del av sitt liv som ung vuxen då han var i det närmaste konstant berusad. Han gifte sig sedan och deras första och andra barn dog nyfödda i deras armar. Nu var Birros fru havande igen och Birro deltog en kväll i ett offentligt samtal på Älvsjömässan där han och en kvinnlig präst samtalade och där Birro berättade om de svåra stunderna som nybliven pappa. Och så skriver han:
"Just när jag skulle kliva upp ur fåtöljen och ta emot blommorna som en tjej från själva mässa kom med i sin famn förändrades mitt liv igen, från grunden, och för alltid.
-Gå inte riktigt ännu, Marcus. Vi tänkte hålla förbön för sig, för Jonna och för barnet ni väntar.
Jag var helt oförberedd på detta. Mer än så. Jag var på väg ut, ner från scenen. Det var mitt i den mediala hysterin runt Kvällsöppet och jag var spänd som en fjäder. Halvtimmen på scen, med befriande uppriktigt tal om Gud, sorg, tröst och barnlängtan, hade varit ett välkommet avbrott från känslan av beredskap som jag befann mig i, dygnet runt , just då.
Jag tror inte att jag ens riktigt visste vad förbön var för något, ännu mindre hur det gick till. Jag trodde det handlade om små, krumma tanter med sjal på huvudet som tände ett ljus i kyrkan för sin make som hade dött trettio år tidigare. Något åt det hållet.
Jag satte mig ner igen och hörde hur prästen först bad alla att stilla sig några sekunder innan hon sade:
- Gud, vi ber dig för Marcus och Jonna. Vi ber särskilt för det kärleksbarn de väntar i detta nu. Vi ber att det kommer att bli bra för dem alla tre den här gången. Gud, håll din vakande hand över den här lilla familjen. I nåd och frälsning. Amen.
Sedan. Nästan en minuts tystnad och efter det, försiktiga applåder som strax blev allt högre och högre.
Då rasade den sista muren och jag grät som ett litet barn. Jag var helt oförberedd. Jag hade inte kunnat drömma om kraften i denna förbön. Om jag hade fått reda på att de skulle avsluta samtalet med en bön för vårt barn, hade jag antagligen, omedvetet om inte annat, förhållit mig en aning skeptisk, spelat med lite kanske, betett mig som jag inbillade mig att de förväntade sig att jag skulle bete mig. Lite som när man vill låna en hundring och får en femhundring.
Men nu! Jag hade inte en chans. Andligheten invaderade mig. Jag stod skyddslös. Jag skakade i hela kroppen, benen bar inte. Det kändes lite som när man får ett hastigt sockerfall. Man blir darrig, illamående, yr och svag. Så kändes det. Fast bättre. Jag fick sitta ned på de låga trappstegen som ledde ner från scenen och min första fråga till prästen är pinsamt simpel men ändå så hjälplöst ärlig:
-Vad hände egentligen?
-Du har blivit rörd vid, sade prästen.
Hon hade rätt. Det var exakt så det kändes. Jag har ägnat mycket tid att analysera mitt känsloliv. Lite slarvigt uttryckt kan man säga att det är det mitt författarskap går ut på. Att rota i det innersta. Jag är van vid det. Jag försökte också den här eftermiddagen att reda ut begreppen- Det var bara det att det inte var begrepp, det var något annat, något större, något kraftigare, något verkligare och något övernaturligt och mystiskt. På flera sätt är den där stunden fortfarande mer verklige för mig idag, än vad tusentals andra saker, som jag kan känna och ta på, är.
Det var Gud som hände den där eftermiddagen och jag behöver inte rota i det mer än så. Det finns. Det är så verkligt något kan bli. Jag tackar Gud för den där förbönen. Allting gick bra dessutom. Deras böner gjorde skillnad.
Livet blev sig aldrig mera likt efter den där blåsiga eftermiddagen. Jag är glad för det."
(Ur "Släng alla kartor" sid 273-274)
No comments:
Post a Comment