Idag 26/4 - Kongressplanering

Idag den 26/4

Nu är det planeringen för kongressen i juni som tar mycket av tiden. Det är många detaljer som måste hanteras och beslutas. Den stora kongresskören har ännu inte träffats men övningarna pågår ute på kårerna och den 2 juni samlas hela kören (60-70 personer) för en gemensam övningsdag. Ikväll åker Rut och Sara ner till Bauska och övar med sångarna som ska delta därifrån.

I söndags efter gudstjänsten var det första övningen för deltagarna från Riga första kår. Det lät riktigt bra och jag tror att slutresultatet verkligen blir fint. Här är några bilder från övningen på Riga 1, i söndags.

Idag 25/4 - Nyateismen tar plats

Idag den 25/4

Spelplanen har förändrats. Under många år har kristendomen ignorerats i det offentliga rummet. Samtidigt har det knappast funnits någon som trätt fram som företrädare för ateismen. Det har liksom inte funnits något skäl att stå fram emot något som nästan inte finns.

Nu ser vi en alltmer öppen ateism träda fram i massmedia. Den ateistiska föreningen Humanisterna tar plats och argumenterar mot religionen i vilken form den än visar sig. Det är på många sätt glädjande. Det betyder förmodligen att de kristna företrädarna har vågat träda fram och offentligt vittnat om sin tro. Det är just det som gör att ateismen vaknat. Det finns något att "vara emot".

Ett annat synligt uttryck för att nyateismen tar plats är Betnérs program i TV. Efter att ha varit inbjuden till Betnérs program skriver Siewert Öholm så här: "Betnér vill att Gud inte skall finnas, vare sig i verkligheten eller i människors tro. Därför är Bibeln sagor och de som tror fundamentalister, homofober eller allmänt svagsinta. Helt enkelt den svenska ateismens nye profet."

Jag undrar vad som skulle hända om en kristen programledare använde sitt program för att tala om hur mycket ateisterna har missuppfattat verkligen. Då skulle det förmodligen bli ett ramaskri, men då Betnér gör samma sak med de kristna verkar ingen reagera.

Idag 23/4 - Hon som vågade säga något - Del 1

Idag den 23/4

Jag skrev förra veckan ett inlägg med rubriken "Varför sa dom ingenting?". Det handlade om liknelsen om de tio jungfrurna i Matteus 25. Varför frågade inte de kloka hur de var med de ovisa? Genom att fråga hade de kanske kunnat rädda någon av dem.

Jag hittade i bokhyllan en liten bok om en flicka som vågade säga något till människor hon mötte. Det var en litet häfte från sjuttiotalet skrivet av Ann Kiemel. Boken heter "Jag vill förändra min värld".

Här kommer ett litet smakprov. Läs och bli berörd:
EN TAXICHAUFFÖR
Det var sommar.
Jag klev in i en gammal sliten taxi och gav chauffören adressen till mitt hotell.
Det var varmt och alla bilfönstren var öppna.


Jag frågade honom om han med ett ord kunde beskriva sitt liv.
"Får jag beskriva det med två?" frågade han: "Javisst", sa jag.


"Uttråkad och olycklig."
"Varför är det så du vill beskriva ditt liv?"
"Jag vet inte. Jag antar att det beror på att jag inte har någon i hela världen som står mig nära."
"Ingen alls? Ingen fru, inga barn, ingen släkt? Har du ingen i hela världen?"
"Nej."
"Hur kommer det sig att du inte har någon?"
"Därför att jag aldrig lyckats få något bra jobb och ingen kvinna velat bli min."


"Får jag sjunga en sång för dig?"
"Jag har ingen bra röst men du kommer att tycka om sången."
"Vänta litet bara." Han vevade upp fönstret och nickade sedan åt mig.

Jag började sjunga:
"Något underbart, något stort
all min förvirring Herren förstod.
All min smärta, sorg och nöd
det lade han på sig.
Han har gjort något underbart av mitt liv."


"Vet du vem jag sjunger om? Jo, jag sjunger om Jesus. Han är Herre i mitt liv. 
Han skrattar tillsammans med mig och gråter tillsammans med mig."
"Jag är jude"
"Men Han vill gå med dig och skratta med dig. Han vill vara din vän."


Just då nådde vi fram till mitt hotell. Jag famlade efter pengar i handväskan, men när jag såg hans utsträckta hand släppte jag pengarna och fattade den. Jag vågade knappt se honom i ögonen. Men när jag mötte hans blick såg jag att han grät.


"När jag satte mig i taxin ikväll så var jag den allra ensammaste människan i världen. Jag har aldrig hört någon prata som du förr. Jag vill möta din Gud. Han och jag kan åka runt i min bil tillsammans."


När jag klev ur den gamla taxin, visste jag att någonstans åkte en gammal rynkig man runt i en sliten taxi. Men han åkte INTE ensam. Och jag kan inte låta bli att sjunga av glädje när jag tänker på att en evig Gud är villig att ta del i en gammal taxichaufförs liv och att Han älskar honom.

Idag 22/4 - Jämställdhet??

Jag skrev tidigare i veckan en kommentar till jämställdhetsministerns artikel om Katolska kyrkan och jämställdhet. Du kan läsa den här.

Nu kommenteras samma artikel i Svenska Dagbladet av bland andra Bitte Assarmo under rubriken "Katolska kyrkan främjar jämställdhet". Assarmo m.fl. skriver:
"Det är högst beklagligt när en debattartikel baseras på okunnighet och religionsfientlighet. Likväl sker det när Nyamko Sabuni och Manu Sareen anklagar Katolska kyrkan för att motarbeta kvinnors rättigheter (Brännpunkt 17/4)"
Du kan läsa hela kommentaren här.

Idag 24/4 - Hon som vågade säga något - Del 2

Idag den 24/4

Jag skrev förra veckan ett inlägg med rubriken "Varför sa dom ingenting?". Det handlade om liknelsen om de tio jungfrurna i Matteus 25. Varför frågade inte de kloka hur de var med de ovisa? Genom att fråga hade de kanske kunnat rädda någon av dem.

Jag hittade i bokhyllan en liten bok om en flicka som vågade säga något till människor hon mötte. Det var en litet häfte från sjuttiotalet skrivet av Ann Kiemel. Boken heter "Jag vill förändra min värld".

Det går kanske att skaffa boken från något antikvariat. Gospelcenter i Stockholm har något exemplar i sitt antikvariat.

Igår gav jag ett litet smakprov från boken. Här kommer ett till. Läs och bli berörd:

Agnostikern
Jag körde in på en liten bensinmack,
"Vill du vara snäll att fylla tanken? Jag har lite bråttom. Jag är på väg till flygplatsen."
"Jaså, vart ska du åka?"
"Oklahoma City."
"Ska du besöka någon?"
"Nej, jag ska tala på en samling."
"Vad talar du om?"

När han frågade det stack jag ut mitt huvud genom fönstret.
"Hej, jag heter Ann. Vill du verkligen veta det?"
"Ja, det var därför jag frågade."


"Jo, du förstår, Jesus är är Herre i mitt liv. Han skrattar tillsammans med mig. Han gråter tillsammans med mig och...."
"Jag är agnostiker."
"Va, en riktig agnostiker? Man träffar inte ofta på en sådan. Säg mig har du några problem?"
"Ja, jag har massor."
"Berätta om ett av dem för mig."

Han hukade sig ner bredvid bilen och sa,
"Jag är så..."
Hans röst lät bitter.
"..så väldigt oansenlig."
"Det är jag också. Jag är bara en vanlig flicka men Jesus har berikat mitt liv."


Jag berättade om Jesus för honom till dess bensinen började rinna över.
(Han tvättade av bilen)
"Jag är ledsen men nu måste jag åka vidare, annars missar jag planet."
En tärd och smutsig hand räcktes plötsligt in genom bilfönstret. Jag fattade hans hand, mig spelade det ingen roll att den var smutsig.
"Jag vill fatta din hand och gå med dig. I Jesu namn vill jag älska dig fram till Honom."
Han tittade på mig och sa, "För första gången har någon fått mig vilja att tro."

Jag går dit Han går...

Vill du?

Han är vid min sida.

Den kärlek för vilken Han dog är allt som behövs för att leda mig.

Han är mitt guld...

Är Han ditt?

...och mitt silver som skiner klart. 

Han skriver musiken under lugna sommarmorgnar.

Jag är en helt vanlig flicka i en stor värld. Men jag ska bringa förändring i världen.

Gud och jag och kärleken. Ja, du och jag tillsammans, kan förändra världen. Tro tillsammans med mig i det hörn av världen som du bor i. Jag behöver dig och Gud behöver dig.

Idag 21/4 - Ska frikyrkan bli ett stift inom Svenska Kyrkan?

Idag den 21/4

Jag läste en artikel i Dagen med rubriken "Låt frikyrkan bli ett eget stift". Artikeln handlar om hur de olika frikyrkorna skulle kunna inordna sig i Svenska Kyrkan.

I artikeln kan man läsa: "Svenska Missionskyrkan och Metodistkyrkan i Sverige har gått bakåt sedan 1930-talet. En viktig orsak är bristande resurser och dåligt självtillit som gjort att man inte synts i samhället. Frikyrkan har med vissa undantag visat svag vilja att reformera denna havererade modell. Att bli ett stift i Svenska kyrkan skulle ge både resurser och självtillit."

Orsaken till förslaget är tillbakagången av medlemsantalet i frikyrkan. Skulle det bli bättre om frikyrkan gick in i Svenska Kyrkan som har en mångdubbelt större tillbakagång? Skulle frikyrkan ha något som helst intresse att inordna sig i en kyrka som inte leds av kyrkoledare utan av politiska partier? Skulle frikyrkan få en större självtillit av att tillhöra en kyrka där man kan tro vad som helst som medlem? På vilket sätt skulle det diakonala ansvaret öka vid en sammanslagning?

De kommentarer man kan läsa till artikeln i Dagen är i stort sett negativa till förslaget. Här är ett exempel:
"Tänk om man inte vill vara med i Svenska kyrkan
Tänk om man inte vill vara med i en kyrka som inte har Jesus som enda vägen till Gud utan bjuder in andra religioner.
Tänk om man inte vill vara med i en kyrka där det praktiseras yoga och annat.
Tänk om man inte vill vara med i en kyrka med ikoner  och helgonbilder.
Tänk om man inte vill vara med i en kyrka där majoriteten inte själva bekänner sig ha en levande tro på Jesus.
Tänk om man inte vill vara med i en kyrka som välsignar det Gud inte välsignar."

Jag trodde först att artikeln var ett skämt. Men ju mer jag läste förstod jag dessvärre att artikelförfattarna verkligen menade allvar med sitt förslag.

Idag 20/4 - Varför sa dom ingenting?

Idag den 20/4 

Nya Testamentet talar mycket om Jesu andra tillkommelse. Jesus själv håller ett långt tal om detta i Matteus 24 och 25. Där berättar han om tio flickor som skulle på bröllop (Matt 25).

De var alla bröllopsklädda och hade oljelampor i händerna. Fem hade fyllt på olja och fem var utan olja i sina lampor. Brudgummen dröjde och alla tio somnade. Vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen kommer! De som hade olja i sina lampor gick in till festen, medan de utan olja sprang iväg för att köpa. Då de kom tillbaka var dörren stängd och de missade hela festen.

Jag tycker att det är en ganska lätt liknelse att förstå. Den säger oss att
1/ Våra val här i livet avgör var vi ska tillbringa evigheten
2/ En dag kommer det att vara för sent att bestämma sig

Varför berättar Jesus den här liknelsen? Jo, det står också väldigt klart: Gud älskar människorna så mycket att han inte vill att en enda ska gå förlorad, utan att alla ska ha evigt liv (Joh 3:16).

Men vad hade hänt om de förståndiga, i stället för att somna, hade brytt sig om att fråga de oförståndiga: "Har ni olja i er lampor?" Kanske 2-3 av de oförståndiga hade fått vara med på festen då?

Vad vi gör påverkar inte bara var vi själva ska tillbringa evigheten. Vad vi gör kan också vara av avgörande betydelse för om någon annan får vara med på festen eller inte.

Borde vi inte vara lite ivrigare att berätta för andra om livets viktigaste val?