Vi kom alltså tillbaka till Stockholm tolv år efter vår flytt till Norge. De fem sista åren innan vi flyttade från Stockholm hade vi bönesamlingar i vårt hem varje fredagskväll. Tillbaka i Stockholm ville vi ta upp den traditionen igen. Men fredagskvällarna var ingen bra kväll. Dels hade vi ofta helgkurser som började på fredagskvällen, dels hände det med jämna mellanrum att vi var ute och predikade på helgerna. Så det fick bli torsdagskvällar med Bibel, Bön och Lovsång i stället.
Vi var en växande gemenskap med kristna från många olika sammanhang som samlades på torsdagskvällarna. Snart utökade vi programmet med friluftsmöten och cafékvällar på söndagskvällarna. Vi kallade oss själva för FA-gemenskapen i Nacka.
Efter ett tag flyttade Hans och Liv-Bente till Nacka och vi utökade programmet med volleybollkvällar och samtalsgrupper i tiostegsprogrammet som Hans och Liv-Bente ansvarade för.
Efter upprepade påtryckningar från divisionschefen gick till slut med att göra om gemenskapen till en kår. Kåren startade i december 1999 och redan från början hade vi som princip att skänka tio procent av alla inkomster till ett missionsprojekt.
I slutet av december var Rut och jag inbjudna som talare till Rostov där Frälsningsarmén hade startad verksamhet genom Geoff och Sandra Ryan. Vår nya kår i Nacka hade samlat ihop 40.000 kronor som vi skulle skänka till FA i Rostov. Men då vi frågade Geoff hur vi skulle skicka pengarna fick vi besked att banksystemet inte fungerade. Det kontrollerades av maffian. Så vi fick stoppa ned de 40.000 kronorna växlade till US Dollars i våra fickor för att transportera dem till Rostov. Kåren i Nacka stödde sedan en nyplantering av en kår i Alicante och senare Frälsningsarmén i Moldavien.
Verksamheten på kåren växte och vi startade baby-sång, och började ha vårt huvudmöte på söndagseftermiddagarna, följt av ”After Church”, som bestod av innebandy och volleyboll i en sporthall i området.
Kåren hade ingen anställd och vi som var kårledare gjorde allt på vår fritid. Efter sex år fick vi våra första officerare som kårledare.
Efter ett tag flyttade Hans och Liv-Bente till Nacka och vi utökade programmet med volleybollkvällar och samtalsgrupper i tiostegsprogrammet som Hans och Liv-Bente ansvarade för.
Efter upprepade påtryckningar från divisionschefen gick till slut med att göra om gemenskapen till en kår. Kåren startade i december 1999 och redan från början hade vi som princip att skänka tio procent av alla inkomster till ett missionsprojekt.
I slutet av december var Rut och jag inbjudna som talare till Rostov där Frälsningsarmén hade startad verksamhet genom Geoff och Sandra Ryan. Vår nya kår i Nacka hade samlat ihop 40.000 kronor som vi skulle skänka till FA i Rostov. Men då vi frågade Geoff hur vi skulle skicka pengarna fick vi besked att banksystemet inte fungerade. Det kontrollerades av maffian. Så vi fick stoppa ned de 40.000 kronorna växlade till US Dollars i våra fickor för att transportera dem till Rostov. Kåren i Nacka stödde sedan en nyplantering av en kår i Alicante och senare Frälsningsarmén i Moldavien.
Verksamheten på kåren växte och vi startade baby-sång, och började ha vårt huvudmöte på söndagseftermiddagarna, följt av ”After Church”, som bestod av innebandy och volleyboll i en sporthall i området.
Kåren hade ingen anställd och vi som var kårledare gjorde allt på vår fritid. Efter sex år fick vi våra första officerare som kårledare.
Frälsningsarméns kårlokal i Nacka
Vid någon av kårens samlingar dök det upp en barndomskamrat till Rut. De hade varit bästa kamrater på lågstadiet men hade inte träffats på fyrtio år. Då vi inbjöd till Alphakurs på kåren var barndomskamraten en av dem som kom till samlingarna. Efter en av samlingarna, då vi följde henne till bilen, sa hon: ”Det här har jag längtat efter hela livet, men man hittar ju ingen ingång!” Tänk att vi har så svårt i våra församlingar att hålla upp dörren för människor som längtar men inte hittar någon ingång.
Samtidigt med vår flytt till Lettland las kåren ned efter att ha fungerat i tio år som kår. Man kan läsa i FA:s adressbok att fyra officerare har utgått från Nacka kår. Jag tror att ingen annan kår i Sverige gav så många officerare under den tioårsperioden.
Men som sagt var det dags för ett nytt uppbrott för Rut och mig. Jag återkommer till det i nästa avsnitt.
/PB
No comments:
Post a Comment