Under tio år var vi, tillsammans med David Kjellgren, talare på bibeldagar i Vallersvik. Det var Templet i Göteborg som inbjöd till dessa dagar mellan 1978 och 1987. Människor från alla delar av Sverige och även från Norge samlades till dessa helger i september varje år. Människor kom med en längtan att uppleva ett djupare liv med Kristus, en längtan att bli döpta med den Helige Ande. Det skedde alltid märkliga under de helgerna. Det gör gärna det då människor kommer samman med en djup törst och längtan i sina liv. Jesus sa ju: ”Kom till mig alla ni som törstar.”
Lördagskvällarna avslutades alltid med ett flera timmar långt bönemöte med inbjudan till förbön. Ville man bli döpt med den helge Ande skulle man gå in i ett speciellt rum. Ville man ha förbön för helande skulle man gå in i ett annat rum. Det fanns rum även för andra förbönsämnen. Det var ordning och reda på den tiden. Men det fungerade ganska bra. Redan stegen till det speciella rummet var en bön och en bekännelse av mitt behov.
Vi hade också bibelhelger på Jelöy tillsammans med David Kjellgren. Ungdomarna från folkhögskolan drogs till Kurscentret som liggervid sidan av skolan där vi hade bibelhelgerna. Lördagkvällens bönemöte blev det tillfälle då många av folkhögskolans elever blev frälsta.
Jag minns en av dessa lördagskvällar då alla som vi bad för föll till golvet. Fråga mig inte varför. Det bara var så. Det var ingenting vi försökte åstadkomma, men den Helige Ande verkade så starkt att de inte kunde stå även om de försökte. En storvuxen dam från Vestlandet tänkte antagligen att om hon skulle falla i golvet skulle hon aldrig kunna komma upp igen, så hon ställde sig mot väggen och tänkte säkert att det var ett tryggt ställe att stå. Då vi bad för henne bara ”rann” hon ned utefter väggen och blev liggande på golvet. Då vi senare bad för dataläraren och han föll pladask i golvet jublade alla eleverna. Det var som om de förstod att om till och med dataläraren föll, då måste det vara på riktigt.
Dagen efter bibelhelgen kom en av eleverna glädjerusig springande fram till mig och skrek ”Jag har det i händerna! Jag har det i händerna!” Hon hade själv blivit frälst på lördagens bönemöte och nu hade hon själv bett med en medelev och denne hade också fallit i golvet. Hon kanske inte förstod då att det inte berodde på hennes händer utan på den Helige Andes kraft. Den flickan blev senare soldat och ännu senare officer.
Jag tror att Frälsningsarmén hade lite svårt att förhålla sig till att vi hade en sådan tjänst utan att vara officerare. Första gången jag inbjöds att tala på en påskbibelskola i Danmark riktades den formella inbjudan till Kapten Peter Baronowsky. Då Rut och jag många år senare inbjöds att vara huvudtalare på den Skandinaviska kongressen för Östra territoriet i USA fanns det framför våra namn i det tryckta programmet en svart tejp-bit. Nyfiket pillade vi av tejpen och det man försökt dölja under tapen var ordet ”Kommendörerna” framför våra namn. Det brukade vara kommendörer eller generaler som var inbjudna som talare till den kongressen och den som skrev ut programmet hade kanske trott att vi var kommendörer.
Nåväl, kaptener eller kommendörer blev vi aldrig, men löjtnanter blev vi i alla fall till slut. Men den historien får jag komma tillbaka till i ett senare avsnitt.
/PB
Vi hade också bibelhelger på Jelöy tillsammans med David Kjellgren. Ungdomarna från folkhögskolan drogs till Kurscentret som liggervid sidan av skolan där vi hade bibelhelgerna. Lördagkvällens bönemöte blev det tillfälle då många av folkhögskolans elever blev frälsta.
Jag minns en av dessa lördagskvällar då alla som vi bad för föll till golvet. Fråga mig inte varför. Det bara var så. Det var ingenting vi försökte åstadkomma, men den Helige Ande verkade så starkt att de inte kunde stå även om de försökte. En storvuxen dam från Vestlandet tänkte antagligen att om hon skulle falla i golvet skulle hon aldrig kunna komma upp igen, så hon ställde sig mot väggen och tänkte säkert att det var ett tryggt ställe att stå. Då vi bad för henne bara ”rann” hon ned utefter väggen och blev liggande på golvet. Då vi senare bad för dataläraren och han föll pladask i golvet jublade alla eleverna. Det var som om de förstod att om till och med dataläraren föll, då måste det vara på riktigt.
Dagen efter bibelhelgen kom en av eleverna glädjerusig springande fram till mig och skrek ”Jag har det i händerna! Jag har det i händerna!” Hon hade själv blivit frälst på lördagens bönemöte och nu hade hon själv bett med en medelev och denne hade också fallit i golvet. Hon kanske inte förstod då att det inte berodde på hennes händer utan på den Helige Andes kraft. Den flickan blev senare soldat och ännu senare officer.
Jag tror att Frälsningsarmén hade lite svårt att förhålla sig till att vi hade en sådan tjänst utan att vara officerare. Första gången jag inbjöds att tala på en påskbibelskola i Danmark riktades den formella inbjudan till Kapten Peter Baronowsky. Då Rut och jag många år senare inbjöds att vara huvudtalare på den Skandinaviska kongressen för Östra territoriet i USA fanns det framför våra namn i det tryckta programmet en svart tejp-bit. Nyfiket pillade vi av tejpen och det man försökt dölja under tapen var ordet ”Kommendörerna” framför våra namn. Det brukade vara kommendörer eller generaler som var inbjudna som talare till den kongressen och den som skrev ut programmet hade kanske trott att vi var kommendörer.
Nåväl, kaptener eller kommendörer blev vi aldrig, men löjtnanter blev vi i alla fall till slut. Men den historien får jag komma tillbaka till i ett senare avsnitt.
No comments:
Post a Comment