Mitt vittnesbörd - Del 12 – Nytt uppbrott

Vi hade varit ledare för Frälsningsarméns Sociala Institut i tjugo år! Det var som om den Helige Ande viskade i mitt öra: ”Det är inte så att det är dåligt det ni gör, men det kanske räcker nu.” Då jag hörde det kunde jag bara hålla med.

Vid nästa sammanträde med chefsekreteraren talade i om att vi tänkte sluta till sommaren 2009. Vi hade inga fasta planer, vi funderade till och med att gå i tidig pension då.

Någon tid efter sammanträdet med chefsekreteraren frågade vi ledningen i Norge om de hade någon användning för oss. De hade de och de inbjöd oss till ett sammanträde med kommendören och chefsekreteraren i Norge.

Någon vecka senare, innan vi åkt till vårt sammanträde i Norge blev vi uppkallade till ännu ett möte med chefsekreteraren i Sverige. Vid det mötet fick vi erbjudande om att få andra arbetsuppgifter i Sverige. Vi fick också frågan om vi kunde tänka oss att bli ledare för Frälsningsarmén i Lettland. Jag kommer inte ihåg vad vi svarade spontant under sammanträdet, men både Rut och jag reagerade mycket bestämt och tänkte att till Lettland kunde vi absolut inte tänka oss att resa.

Efter ytterligare någon vecka satt vi i bilen på väg till Norge och sammanträdet med Frälsningsarmén ledning där. Bilresan tar närmare åtta timmar och långa stunder satt vi tysta försjunkna i egna tankar. Efter en sådan lång stund av tystnad sa den ene av oss, jag kommer inte riktigt ihåg vem det var: ”Tänk om det är meningen att vi ska åka till Lettland i alla fall?”. Den andre svarade att det var konstigt för jag satt och tänkte samma sak. Den Helige Ande hade tydligen viskat samtidigt i våra öron att det kanske var dags för Lettland. Jag kom ihåg ett löfte som jag gav trettio år tidigare om att jag var villig att åka vart som helst, när som helst om bara Gud talade om det så att jag var säker på att det var Han. Löften förpliktigar!

Den gången handlade det om att i skulle åka till ett folk ”vars språk vi förstod”. Den här gången handlade det om att åka till ett folk vars språk vi definitivt inte förstod.

Vi hade ett givande samtal med kommendören och chefsekreteraren i Norge. Därefter åkte vi tillbaka till Stockholm och talade om för den svenska chefsekreteraren att vi kunde tänka oss att tacka ja till erbjudandet om att bli ledare för Frälsningsarmén i Lettland. I samma andetag talade vi om att vi trodde det var nödvändigt att vi blev officerare om vi skulle vara ledare för alla andra officerare i Lettland. Så blev det. Vi blev löjtnanter utan att gå igenom Officersskolan, men ledningen tyckte kanske att vi hade utbildning nog då vi hade undervisat på flera olika officersskolor under de senaste trettio åren.

Så började förberedelserna för att flytta till Lettland. Huset skulle säljas och alla våra ägodelar skulle magasineras på trettio kubikmeter i ett förråd hos Shurgard i Hägersten.

Mitt i sommaren 2009 flyttade vi till Lettland. Det ska jag skriva några rader om i nästa inlägg.

/PB