Sången bryter igenom barriärer

Nu är vi på plats i Prag för den Central- och Östeuropeiska konferensen som till helgen kommer att kulminera i den Europeiska kongressen Forward, med mellan ett- och tvåtusen deltagare.

Från konferenssalen

Ledare för den Nederländska/Tjeckiska territoriet, Hans van Vliet, hälsade välkommen och höll ett inledningsanförande om hur sången kan bryta igenom barriärer.

Hans van Vliet

Han berättade om sin gamle far som på gamla dagar blev senildement och glömde det mesta om allt. Men då de sjöng någon av de gamla frälsningsarmésångerna, kunde den gamle fadern visa att han kände igen den med ett leende eller några tårar i ögonen.

Hans van Vliet utgick från berättelsen i Apostlagärningarna 16 om då Paulus och Silas hade fängslats. I stället för att klaga började de sjunga lovsånger till Gud och det resulterade i en jordbävning som öppnade fängelset så de fångna kunde gå ut. Fångvaktaren var på väg att ta sitt liv, men Paulus hindrade honom och sa att "vi är alla här". Fångvaktaren frågade då Paulus: "Vad ska jag göra för att bli frälst?" Sången kan verkligen öppna stängda rum, både i byggnader och i människors hjärtan. Hans van Vliet anknöt sedan till friluftsmötena som kommer att äga rum i Prag under lördagen och bad att sångerna som skulle sjungas skulle öppna någon människas hjärta och väcka frågan "vad ska jag göra för att bli frälst?"

Då jag hörde inledningstalet tänkte jag tillbaka på en liknade händelse. Då vi bodde i Nacka brukade vi hålla sjukhusandakter på olika sjukhus i området. Ett av de platser vi besökte regelbundet var ett ålderdomshem där de flesta var senildementa. Där satt de äldre och lyssnade men vi upplevde att våra ord inte nådde dem. Orden bara studsade tillbaka till oss. Det verkade som om de var helt omottagliga hur vi än försökte att nå dem med våra ord. Men då vi började spela, Rut på piano och jag på kornett, då kunde vi se hur många ögon tårades. Melodierna utan ord nådde fram och rörde vid något i deras inre av igenkännande och minnen. (Jag utgår att tårarna inte kom för att jag spelade så outhärdligt falskt och starkt).

Tidigare på tisdagsförmiddag var vi lediga och den lettiska delegationen tog en tur för att se på Prag. Här är gruppen framför Nationalmuseet.

 

Rut, Sarah, Liene, Velta och Edgars (fotografen fattas på bilden)