Himmel, helvete och Brengle

Jag fortsätter att läsa i boken, sammanställd av Peter Farthing, med utdrag ur Brengles olika böcker. Bokens titel på engelska är: Samuel Logan Brengle, Heart to God.

I ett utdrag berättar Brengle om sin radikala upplevelse av dopet med den Helige Ande. Jag har läst det många gånger tidigare. Brengle skriver: "Den 9 januari, 1885, omkring klockan nio på morgonen, helgade Gud min själ". Sedan beskriver han upplevelsen: "Han (Gud) gav mig en upplevelse som jag aldrig hade drömt vara möjlig att uppleva på denna sida himlen. Det var en himmel av kärlek som kom in i mitt hjärta. Jag gick ut på Bostons gator före frukost gråtande av glädje och prisande Gud."

Sen försöker Brengle förklara sin erfarenhet. Han skriver: "Vill du veta vad det innebär att bli fylld med den Helige Ande? Det är inte bara en känsla. Det är ett inflöde av kärlek som tar varje tanke till fånga för Herren Jesus (2 Kor 10:5), som driver ut all fruktan (1 Joh 4:18), som bränner bort alla tvivel och all otro, som skapar ödmjukhet i hjärtat (Matt 11:29), som får oss att hata orenhet, lögn och svek, en falsk tunga och allt annat ont. Det gör himmelen och helvetet eviga realiteter...".

Fastän jag läst detta citat många gånger tidigare hajar jag till. Brengle beskriver uppfyllelsen av den Helige Ande med ett dop av kärlek och så skriver han att ett av resultaten är att himmel och helvete blir verkligheter för dig! Hur kan man koppla ihop kärlek med helvetet?

Men jag tror att jag förstår hur Brengle tänker. Om vi verkligen tror på den dubbla utgången, på himmel och helvete, och om helvetet verkligen är så fasansfullt som Jesus beskriver det så vore det den yttersta kärlekslöshet att inte varna människor för helvetet. Ju mer vi älskar människor ju mer angelägna borde vi kanske vara att berätta för människor om himmel och helvete.

Varför predikas det så lite om den dubbla utgången? Beror det på att vi bryr oss så lite om våra medmänniskor?

Fortsättning följer...