Självständiga församlingar eller "Biskopskyrkor".

Det pågår ständigt en diskussion om hur församlingar ska vara organiserade. Några ser det som en biblisk princip att varje församling ska vara självständig och att det inte får finnas ett överordnat organ. Pingströrelsen i Sverige är ett sådant exempel.

Andra ser det som mer bibliskt att församlingarna ska vara ansvariga inför ett ledarskap för ett större område, en "biskopskyrka". Frälsningsarmén har en sådan organisation och personligen ser jag den formen som den dominerande i Bibeln. Till Exempel då Paulus insätter äldste i de  församlingar han besöker (Apg 14:23), eller då Apostlamötet i Jerusalem (HK) avgör en tvist och talar om hur det ska vara (Apg 15).

I Lettland, där jag arbetar för närvarande, har Pingströrelsen en annan organisation. Här har Pingströrelsen biskop på samma sätt som alla andra kyrkor.

Pingstkyrkan i Sverige har starkt värnat om den lokala församlingens suveränitet. Ibland har det skapat problem, till exempel i Knutby där Pingströrelsens ledning väl kände till problemen i församlingen utan att kunna ingripa.

Nu i veckan uttalar sig Pingströrelsens ledare, Pelle Hörnmark (som egentligen inte är ledare utan bara samordnare och i viss mån talesman för rörelsen), i Dagen om hur en pingstpastor (som kanske inte var en pingstpastor) i DN anklagas för att ha våldtagit en kvinna.

Pelle Hörnmark säger:
"Pingströrelsen har allt sedan starten hållit den lokala församlingens självbestämmanderätt högt och i det ligger också ordination av pastorer.
– Den sker i den lokala församlingen, det finns inte ett gemensamt system. Det kan ju finnas anledning att tänka över det inför framtiden, konstaterar Hörnmark."

Intressant tycker jag. Kan man vänta sig en kursändring inom den svenska Pingströrelsen?